Ersta den 5/6 1964
Jag, liksom många, många andra i vårt land och förmodligen också i andra länder har idag genom TV varit med vid den högtidliga prinsessvigseln i Storkyrkan. När musiken och den mäktiga psalmsången hade förklingat under kyrkovalven, fick vi lyssna till vigselritualets nästan underlig välkända ord: ”Äktenskapet är av Gud instiftat…” Samma ord, som uttalades inför denna högtidsklädda, glänsande församling, uttalas vid vigsel även i den enklaste landsortskyrka eller på en pastorsexpedition inför två människor, som stå i begrepp att ingå äktenskap. Ramen kan vara högst olika, men själva konstverket är detsamma. Just därför blev kanske orden i sin enkla dräkt så majestätiskt mäktiga och trygga.
Hur har inte människor under seklernas gång haft behov av att börja nya skeden i livet inför Guds ansikte. Man insåg, att varje ögonblick av livet behövde vara inställt under Guds mäktiga hand. I en psalm från detta sekels början sjunger vi:
”Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
Brudgummens löfte till bruden,
Hemmet, de nyföddas kristna namn,
Kämparnas färd till den sista hamn,
Fanan och kungaskruden.”
Jag har i min ägo en gammal psalmbok, som är tryckt år 1796. Det är en vacker psalmbok, med vackra träsnitt, som illustrerar olika delar av den kristna tron. Dessutom är den väl bibehållen. Men det värdefullaste med den boken är vad som skrivits förmodligen av den första ägaren på de två första bladen. Med tydligt snirklade bokstäver står det skrivet: ” Jag Christina Catarina Jons Dotter är född den 27 Februari 1779.” Om denna kvinna vet jag ingenting om utom vad hon själv skriver om på bladets andra sida: ”Dänna bok Fick jag Christina Catarina Jonsdotter Till Skienks af min Kära Mann Jonas Erson När Wi förlowades I Bränninge By den 1 Januari 1799.”
Mer än 150 år har gått sedan den dagen i Bränninge By, då dessa två människor lovade varandra tro. Trolovningsgåvan talar sitt tydliga språk. De ville ha Gud med. De ville ta detta steg under Guds välsignelse. Hur gestaltade sig sedan livet för dessa två, Christina och Jonas? Jag vet inte. Förmodligen blir de aldrig annat än namn för mig och ändå är det, som om jag kände dem så väl. Och medan jag vänder de gulnade bladen i boken, låter jag tankarna gå. Hur många har före mig bläddrat i den här psalmboken? Den fick säkert vara med både vid högtid och vardag, i glädje och sorg. Och nu hittar jag en psalm, som inte längre finns i psalmboken, men som ännu trots sin kantighet och otymplighet kan trösta ett människohjärta:
Driver dig nöd och tvång,
Till Gud vare din gång:
Förvisst du det då finner,
Att din armod försvinner.
Gud kan din ångest vända.
Det står allt i hans händer.”
Eder tillgivne
Einar Göth
