Ersta den 12/6 1964
En eftermiddag för litet sedan hade jag mina vägar genom Södermanland mot Mariefredshållet till. Jag önskar, att jag hade kunnat ta med Er alla, som inte har möjlighet att komma utanför sjukrummet på den färden. Den fagra sörmalandsnaturen stod i sin underbaraste fägring. Eftermiddags- och kvällssolen göt värme i färgerna. Man hade sannerligen inte behövt anstränga sig mycket för att finna en passande färdpsalm:
Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomo dig gläder.
Det var väl den förunderligt vackra sommarkvällen, som gjorde, att jag lockades vika av från autostradan och söka mig hemåt på småvägar. Av vad jag kunde förstå av kartan, skulle jag välja en mycket liten väg, som skulle föra mig över ett smalt näs, där jag antog att jag skulle få en hänförande utsikt över Mälaren. Jag hade väl inte kört mer än en eller högst två kilometer, förrän jag plötsligt möttes av en stor vägskylt: ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG”. Jag hade inte annat att göra än att vända min bil och söka mig fram på andra vägar. Men jag ville åtminstone konstatera, hur vacker det i verkligheten var, det som jag anat genom kartans hjälp. Därför gick jag till fots återstoden av vägen till målet. Mina aningar blev helt överträffade. Att söka beskriva med ord vad jag såg, skulle väl närmast förstöra minnesbilden. Jag kan väl dock säga, att vad jag såg stämde mig till tystnad och andakt.
Kanske att vi litet var på vår färd plötsligt stött på en sådan skylt: ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG.” På den allmänna vägen färdas många och där har man så bråttom, att man varken tänker på på hurdan vägen är eller att den kanske kan förändras – ja, rent av ta slut. Men plötsligt upphör ALLMÄN VÄG. Den bit av min väg, som nu ligger framför mig, ter sig kanske inte så lockande. Min ENSKILDA VÄG, som jag måste beträda, är kanske sjukdomens svårframkomliga och krokiga väg, där ovissheten ligger på lur bakom varje vägkrök. Eller är det ensamhetens skymningsmörka väg, som leder över något som känns som kallfuktiga kärrmarker. Eller blir det ENSKILD VÄG för mig att pressa mig fram i trötthetens uppförlut?
Vi ryggar tillbaka. Varför fick jag inte fortsätta på den ALLMÄNNA VÄGEN? Varför måste jag vika in på ENSKILD VÄG ensam, trött, missmodig? Frågetecknen står som grindstolpar på var sin sida om vägen. Men se närmare på vägen! Avtecknar sig icke fotsteg i gruset från en vandrare, som gått före? Den Vandraren sade en gång: ”Se jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Är det kanske den här vägen vi måste ta för att nå det mål, som inga ord kan beskriva? Vägen är banad av Honom, som går före.
Eder tillgivne
Einar Göth
