Ersta 17/7 1964
Sommar i stad. – Ja, det kan vara både susande och prövande. De flesta av oss längtar i alla fall ut till naturen för att med alla våra sinnen få förnimma växtkraften i det som spirar och grönskar. Men alla har inte möjligheter. Kanske det är därför, man sår så många blommande balkonglådor. Inte är det väl en ersättning för den fria naturen, men det ger något av den spänning som finns där ute i den stora, fria naturen, när någonting växer och utvecklas.
Denna sommar har våra balkonglådor artat sig ovanligt bra. Det är bara en slags blommor, som inte vill sig riktigt, en art som skulle vara snabbväxande och blomma med blåklockor. Det har blott fört ett tynande liv, som framhävs en mer i jämförelse med all övrig rymlig växtlighet. Men häromdagen fick jag se, att det var en planta, som såg grön och frisk ut och som med synbar livsvilja hade klämt sig fast vid några andra blommor. Kanske att det varit orsaken till borttynandet, att de övriga plantorna inte fått fäste i det, som jag hade satt upp som stöd åt dem. Och nu har jag försökt att föra dem så att de kan få tag i stödet.
Kanske att man skulle kunna säga, att detta hör till en sjukhuspräst uppgifter att försöka hjälpa människor att få tag i ett stöd, som håller. När vår tillvaro inte blir oroad av bekymmer och svårigheter, menar vi oss vara oberoende av alla stöd. Och visst är det väl gott, att slippa känna sig beroende av andra människors hjälp. Men hur starka vi än känner oss, är vi dock beroende av Guds stöd.
Under perioder av prövningar och svårigheter känner vi oss kanske som klängväxter, som inte fått något fäste. Det vi grep tag i av uppmuntrade ord och liknande, upplevde vi som att gripa efter såpbubblor. Sådant kan givetvis göra oss besvikna. Och var som är ännu värre, är att uppleva, att den människa som vi räknade som ett stöd , inte motsvarade förhoppningarna.
Och ändå måste vi kanske bli så missräknade, för att kunna räkna med Gud. Vi hade kanske trott, att en människa skulle kunna hjälpa oss eller att denna människa skulle haft litet mera tid med oss o.s.v. Istället känner vi oss kanske förrådda och prisgivna. – En sjukhuspräst skall i den mån han kan, söka stödja och hjälpa. Det är helt naturligt, att det är det som han inte blott skall utan också helst av allt vill. Men samtidigt vill han också göra sig själv överflödig, så att den för smäktande människan blir hjälpt till att sträcka sig efter honom som har makten, gripa tag i hans löften och vänta Hans hjälp, så att Herren blivit stödpunkt. Den som gör Herren till sitt stöd blir inte missräknad.
Eder tillgivne
Einar Göth
