Blog Image

Mikael Göth

Sjukhusprästens Söndagsbrev 63

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964, Uncategorised Posted on Sun, May 22, 2022 21:17:05

Ersta 17/7 1964

Sommar i stad. – Ja, det kan vara både susande och prövande. De flesta av oss längtar i alla fall ut till naturen för att med alla våra sinnen få förnimma växtkraften i det som spirar och grönskar. Men alla har inte möjligheter. Kanske det är därför, man sår så många blommande balkonglådor. Inte är det väl en ersättning för den fria naturen, men det ger något av den spänning som finns där ute i den stora, fria naturen, när någonting växer och utvecklas.

Denna sommar har våra balkonglådor artat sig ovanligt bra. Det är bara en slags blommor, som inte vill sig riktigt, en art som skulle vara snabbväxande och blomma med blåklockor. Det har blott fört ett tynande liv, som framhävs en mer i jämförelse med all övrig rymlig växtlighet. Men häromdagen fick jag se, att det var en planta, som såg grön och frisk ut och som med synbar livsvilja hade klämt sig fast vid några andra blommor. Kanske att det varit orsaken till borttynandet, att de övriga plantorna inte fått fäste i det, som jag hade satt upp som stöd åt dem. Och nu har jag försökt att föra dem så att de kan få tag i stödet.

Kanske att man skulle kunna säga, att detta hör till en sjukhuspräst uppgifter att försöka hjälpa människor att få tag i ett stöd, som håller. När vår tillvaro inte blir oroad av bekymmer och svårigheter, menar vi oss vara oberoende av alla stöd. Och visst är det väl gott, att slippa känna sig beroende av andra människors hjälp. Men hur starka vi än känner oss, är vi dock beroende av Guds stöd.

Under perioder av prövningar och svårigheter känner vi oss kanske som klängväxter, som inte fått något fäste. Det vi grep tag i av uppmuntrade ord och liknande, upplevde vi som att gripa efter såpbubblor. Sådant kan givetvis göra oss besvikna. Och var som är ännu värre, är att uppleva, att den människa som vi räknade som ett stöd , inte motsvarade förhoppningarna.

Och ändå måste vi kanske bli så missräknade, för att kunna räkna med Gud. Vi hade kanske trott, att en människa skulle kunna hjälpa oss eller att denna människa skulle haft litet mera tid med oss o.s.v. Istället känner vi oss kanske förrådda och prisgivna. – En sjukhuspräst skall i den mån han kan, söka stödja och hjälpa. Det är helt naturligt, att det är det som han inte blott skall utan också helst av allt vill. Men samtidigt vill han också göra sig själv överflödig, så att den för smäktande människan blir hjälpt till att sträcka sig efter honom som har makten, gripa tag i hans löften och vänta Hans hjälp, så att Herren blivit stödpunkt. Den som gör Herren till sitt stöd blir inte missräknad.  

Eder tillgivne 

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 62

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Sun, May 22, 2022 21:04:18

Ersta den 10/7 1964

När jag en kväll i den här veckan satt hemma och arbetade, hade jag sällskap av min sexåriga dotter, som också arbetade. Båda var vi flitiga, jag med mitt skrivande och hon med ritningar. Och som det går, när arbetet engagerar en, så rann tiden iväg fortare, än vi tänkte. Plötsligt visade klockan inte bara på god-natt-tid, utan den pekade på barnkammardörren, som stod på glänt men som borde ha varit stängt för länge sedan. När jag påpekade detta för en ivrig sexåring så dystra faktum, fick jag först inget svar.  Jag såg, att hon var offer för konstnärlig inspiration och då kan man givetvis inte lyssna till sådana trivialiteter, som att man ska gå och lägga sig. Tungan gick försiktigt men med obönhörlig precision från den ena mungipan till den andra. När mitt påpekande efter en stund hade tränkt ner i hennes medvetande, kom svaret sådär i förbifarten, medan konstnärinnan kritiskt betraktade sitt verk på avstånd: “Du förstår-jag har inte tid just nu. Jag får hålla på med Gud ett tag till. Jag är inte färdig med Honom ännu.” Och så fortsatte hon med sin teckning, som skulle visa, hur fin Gud är.

Jag är inte färdig med honom ännu. De orden har kommit tillbaka i minnet flera gånger sedan den kvällen. Nog känner vi väl lite till mans, att vi inte är färdiga med Gud ännu. Någon känner det kanske under en period av livet, att Gud är ett avslutat kapitel för honom. Men så inträder andra förhållanden och de förut motsträviga händerna knäpps i bön i hemlighet för att inte någon ska ana det, utom Han, som ser i det fördolda.

Och den som kommit till personlig tro på Gud, blir den människan någonsin ”färdig” med Honom? Erfarenheten ger väl vid handen, att det är snarast blir tvärtom. Ju längre jag får leva tillsammans med Gud, desto större blir han för mig i makt, majestät och innerlig, offrande kärlek och desto mindre blir jag med mina tillkortakommanden och syndafall. Och därför skulle det vara så, att vi insåg att vi måste ”hålla på med Gud ett tag till”. Hur ofta får inte en kristen kämpa sin Jakobs-kamp: ”Jag släpper dig icke förrän du har välsignat mig!” När ingen ljusning syns och ingen förändring inträder, då ligger frestelsen för förrädiskt framför oss: ”Det är ingen idé. Gud tycks ju inte höra.” O.s.v. Men då må det vara rådet, som gives: ”Håll på med Gud ett tag till!”. Kanske att vi kan vända på det hela till sist. Kanske att Gud kan säga så om oss: ”Jag är inte färdig med henne eller honom ännu”.  Jag måste hålla på med dem ett litet till.” – Vet jag blott, att det är Han, som ”håller på med mig”, då vill jag bedja:  ”Herre, gör ditt verk färdigt med mig och i mig.”

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 61

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Sun, May 22, 2022 20:58:56

Ersta den 3/7 1964

Jag satt fast i en bilkö igår.  Det hör ju på intet sätt till ovanligheterna här i Stockholm. Och det är inte heller något ovanligt, som jag tänker skriva om i det här söndags brevet. Men när det blivit stopp i trafiken och man sitter instängd i bilen, omgiven på alla sidor av köade fordon, har man ju tid att både tänka och se sig omkring. En lång stund kom bilen att stå så, att mina blickar föll på skyltningen i ett affärsfönster. Det var ett bankfönster, där man annonserade om var bankens möjligheter att stå allmänheten till tjänst. “En kedja av tjänster”, läste jag. Och så kunde man se en grov kätting där den ena länken gick till den andra, tills en ring var sluten. Litet längre ner läste jag orden “Sparbanken gör mer för Er”. Det stod mera att läsa men jag var på för långt avstånd för att kunna urskilja, vad som stod ytterligare.

”En kedja av tjänster” – skulle inte just vårt liv vara sådant? Jag vet att det inte är så populärt, om det inte är knutet till att förtjäna. Men vi har ett högt föredöme – Jesus. Han kom för att tjäna och giva sitt liv till lösen för oss alla. Varhelst han drog fram, fogades nya länkar till tjänare-kedjan. Där fick en sorgsen människa nytt mod såsom änkan utanför Nains stadsport. Där blev en människa, som lidit av sjukdom under många och tunga år, hjälpt från sitt lidande, såsom mannen vid Betesta. Där blev en utstött och föraktad människa icke blott bemött med vänlighet utan t.o.m. föremål för en direkt och påtaglig omsorg, så som det gick för publikanen Sackeus.  Det var då, det, tänker vi ofta. Och ändå slår Han även idag sin kedja omkring den nödställda människan.

Jesus från Nasaret går här fram

Än som i gången tid,

Löser i vanmakt, ur synd och skam,

skänker sin kraft och frid:

Himmelriket är nära.

Fattiga ger han sin rikedom,

Läker de slagna sår.

Själ, som var bunden och trött och tom,

Frihet och glädje får:

Himmelriket är nära.

Nej, vi är inte utanför denna kedjering, som Gud sluter omkring oss. Tvärtom vill kanske Gud visa oss ännu en länk i denna kedja. Om det kan sägas ”Sparbanken gör mer för Er”, gäller detta i än högre grad om Herren Gud, ty Han gör långt mer än allt vad vi kunna bedja eller tänka. Gud give, att vi finge syn på det!

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 60

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Sun, May 22, 2022 20:55:45

Ersta den 26/6 1964

Det var en gång – – -. Så börjar alla sagor, sanna likaväl som påhittade. Den här gången var det en ledare för ett stort och mäktigt land, som kom och hälsade på i ett annat mycket mindre land. De flesta innevånarna i det lilla landet verkade nästan bestörta över det storslagna främmandet. Kanske att många helst hade sett, att detta besök inte hade blivit av, eftersom det måste bli en del omständliga arrangemang i samband med högtidligheterna. Men sådant borde man kanske inte säga, och därför möttes den mäktige av soliga anleten och uppskattande ord.

Den mäktige från det mäktiga landet syntes vara glad över att kunna visa det lilla landets invånare sin makt och bevågenhet. Därför kunde man förtälja, att den mäktige höll ett tal, vari han bl.a. sade en del lustigheter, som väckte hans egen och hans värdars munterhet. För att förstå lustigheten måste man dock i förväg veta två ting: dels ville det mäktiga landet köpa en del varor, som den mäktige dock tyckte var alltför dyra, dels ville den mäktige inte alls, att någon skulle tro på Gud i det mäktiga landet, åtminstone ville varken han eller hans kamraterna något med Gud att göra i samband med det stora rikets styrelse. – Det lilla landet däremot, ville gärna sälja sina varor till det stora landet, men i motsats till det mäktiga landet trodde man ganska allmänt på Gud, enligt vad man hade sagt i samband med vissa undersökningar. Ja, ofta sades det t.o.m. att det lilla landet var ett kristet land. Allt detta visste också den mäktige. Så också hans åhörare.  – När den mäktige då äntligen tog till orda, sedan alla vördnadsfullt tystnat, sade han ungefär så här: ”Vi vill gärna köpa era varor, även om vi har nästan allting. Men ni vill ha för många pengar för dem. Men för att ni skall förstå att jag menar allvar i min önskan, vore jag nästan beredd att bedja till Gud Fader själv, för att priset skall gå ner på edra varor, torts att jag inte tror på Honom.” – Eftersom alla visste bakgrunden, som sagan tidigare förtäljt om, fann man detta lustigt och skrattade gott, kanske närmast därför att man förstod, att den mäktige var på gott humör – Och så slutade sagan.

Men jag kan också berätta en annan saga, medan jag håller på att skriva det här söndagsbrevet. Det var en gång (inte alls lång tid före det som den förra sagan berättade om) en kvinna, som sedan lång tid hade varit sjuk. Sjukdomen ingav inte blott henne själv utan även hennes anhöriga oro. Denna sinnesstämning vek inte från henne varken dag eller natt och blev henne till sist så svår, att hon talade om sin nöd för en, som kom på besök.Samtalet berörde inte blott hennes sjukdom utan även Gud.  Till sits fick hon syn på, att hon ägde en Herre, som är uppstånden och som förlåter synder. Sedan hon fått del av Nattvarden, intogs hennes sinne av en frid, som blev bestående i alla hennes livsdagar.

Och nu kom jag att tänka på ett ord i Bibeln: ”Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.”

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 59

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Sun, May 22, 2022 05:30:41

Ersta Midsommarafton 1964

När jag skriver det här söndagsbrevet, sitter jag vid ett fönster i ett av husen inne på diakonissanstaltens område och ser ut över ett sommarfagert Stockholm. Ute på strömmen ligger ett stort passagerarfartyg från främmande land, tydligen på lyxkryssning. En verklig jätte i jämförelse med de små motorbåtarna, som snurrar som flygfiskar omkring den. De gamla träden inom Ersta-området rör lekfullt på grenar och blad för en ljum midsommarbris. Och över alltsamman klättrar solen så högt upp på himmelen, som den kan orka på hela året. Därifrån faller solljus i fulla fång över skog och berg och sjö., över stad och land. Tornsvalornas pillflykt och gälla visslingar fulländar tavlan. Det är storslaget. Det är underbart.

Och ändå är det något annat, som givit mig särskild inspiration att få skriva till Er idag. Jag vill ta er med in i Ersta kyrka. Ni som har möjlighet att gå in dit, råder jag att verkligen göra det och betrakta de blommor, som pryder altaret. Och för er, som inte har sådan möjlighet, skulle jag önska, att jag kunde beskriva, vad Ni i så fall hade fått se. Enligt vad vår kyrksyster har talat om för mig, består den blomsterbukett, som pryder altaret, av mellan fyrtio och femtio olika sorters blommor. Det är en färgsymfoni utan varje motstycke. Det är en lovsång, som inte kan överträffas. Rosor, blåklint, lupiner, akvileja… Nej, jag kan inte räkna upp dem alla. Men när jag stod där vid altaret, var det en blomma, som jag särskilt kom att fästa mig vid. Man ser den nog inte, om man står på avstånd. Det var skuggbräckan, som deltog i denna förunderliga lovsång – oansenlig, men ljuvlig med sina skära stjärnor.

Dessa blommor talade till mig på ett alldeles särskilt sätt. Det är som om blommorna blir människor. Det finns människor, som genom de gåvor Gud givit dem och den ställning de innehar bland människor, syns tydligare och ger färg åt sin omgivning. De är som underbara rosor eller lysande akvileja. Där finns andra, som går med blå rymd omkring sig och hoppets klara färg inom sig – som blåklint. Eller andra som likt nattviolen inte syns så mycket men ändå låter Skaparens välsignelser nå människor på långt håll.

Men att någon nu säger: ”Nej, tyvärr är jag inte lik någon av dessa. Och jag känner nästan avund inför de människor, som har sådana gåvor. Skuggbräcka skulle i så fall mitt namn vara, därför mitt liv ligger i skugga. Sjukdom, ensamhet, isolering, sömnlösa nätter – det är vad min växtplats bjuder på.”  Kanske att så är fallet. Då önskar jag bara, att någon blodröd ackileja böjde sig ned mot skuggbräckan och lät Guds kärleks färg kasta reflexer även över henne. Men glöm inte – Du skuggbräcka – att också Du får vara med i Guds stora lovsång! Och en gång skall det även över skuggbräckan bli dagbräckning, då Gud sätter in blommor på sitt himmelska altare. Gud give att också vi får vara med i den stora blomsterbuketten den gången!

Eder tillgivne

Einar Göth