Ersta Midsommarafton 1964
När jag skriver det här söndagsbrevet, sitter jag vid ett fönster i ett av husen inne på diakonissanstaltens område och ser ut över ett sommarfagert Stockholm. Ute på strömmen ligger ett stort passagerarfartyg från främmande land, tydligen på lyxkryssning. En verklig jätte i jämförelse med de små motorbåtarna, som snurrar som flygfiskar omkring den. De gamla träden inom Ersta-området rör lekfullt på grenar och blad för en ljum midsommarbris. Och över alltsamman klättrar solen så högt upp på himmelen, som den kan orka på hela året. Därifrån faller solljus i fulla fång över skog och berg och sjö., över stad och land. Tornsvalornas pillflykt och gälla visslingar fulländar tavlan. Det är storslaget. Det är underbart.
Och ändå är det något annat, som givit mig särskild inspiration att få skriva till Er idag. Jag vill ta er med in i Ersta kyrka. Ni som har möjlighet att gå in dit, råder jag att verkligen göra det och betrakta de blommor, som pryder altaret. Och för er, som inte har sådan möjlighet, skulle jag önska, att jag kunde beskriva, vad Ni i så fall hade fått se. Enligt vad vår kyrksyster har talat om för mig, består den blomsterbukett, som pryder altaret, av mellan fyrtio och femtio olika sorters blommor. Det är en färgsymfoni utan varje motstycke. Det är en lovsång, som inte kan överträffas. Rosor, blåklint, lupiner, akvileja… Nej, jag kan inte räkna upp dem alla. Men när jag stod där vid altaret, var det en blomma, som jag särskilt kom att fästa mig vid. Man ser den nog inte, om man står på avstånd. Det var skuggbräckan, som deltog i denna förunderliga lovsång – oansenlig, men ljuvlig med sina skära stjärnor.
Dessa blommor talade till mig på ett alldeles särskilt sätt. Det är som om blommorna blir människor. Det finns människor, som genom de gåvor Gud givit dem och den ställning de innehar bland människor, syns tydligare och ger färg åt sin omgivning. De är som underbara rosor eller lysande akvileja. Där finns andra, som går med blå rymd omkring sig och hoppets klara färg inom sig – som blåklint. Eller andra som likt nattviolen inte syns så mycket men ändå låter Skaparens välsignelser nå människor på långt håll.
Men att någon nu säger: ”Nej, tyvärr är jag inte lik någon av dessa. Och jag känner nästan avund inför de människor, som har sådana gåvor. Skuggbräcka skulle i så fall mitt namn vara, därför mitt liv ligger i skugga. Sjukdom, ensamhet, isolering, sömnlösa nätter – det är vad min växtplats bjuder på.” Kanske att så är fallet. Då önskar jag bara, att någon blodröd ackileja böjde sig ned mot skuggbräckan och lät Guds kärleks färg kasta reflexer även över henne. Men glöm inte – Du skuggbräcka – att också Du får vara med i Guds stora lovsång! Och en gång skall det även över skuggbräckan bli dagbräckning, då Gud sätter in blommor på sitt himmelska altare. Gud give att också vi får vara med i den stora blomsterbuketten den gången!
Eder tillgivne
Einar Göth
