Ersta den 26/6 1964
Det var en gång – – -. Så börjar alla sagor, sanna likaväl som påhittade. Den här gången var det en ledare för ett stort och mäktigt land, som kom och hälsade på i ett annat mycket mindre land. De flesta innevånarna i det lilla landet verkade nästan bestörta över det storslagna främmandet. Kanske att många helst hade sett, att detta besök inte hade blivit av, eftersom det måste bli en del omständliga arrangemang i samband med högtidligheterna. Men sådant borde man kanske inte säga, och därför möttes den mäktige av soliga anleten och uppskattande ord.
Den mäktige från det mäktiga landet syntes vara glad över att kunna visa det lilla landets invånare sin makt och bevågenhet. Därför kunde man förtälja, att den mäktige höll ett tal, vari han bl.a. sade en del lustigheter, som väckte hans egen och hans värdars munterhet. För att förstå lustigheten måste man dock i förväg veta två ting: dels ville det mäktiga landet köpa en del varor, som den mäktige dock tyckte var alltför dyra, dels ville den mäktige inte alls, att någon skulle tro på Gud i det mäktiga landet, åtminstone ville varken han eller hans kamraterna något med Gud att göra i samband med det stora rikets styrelse. – Det lilla landet däremot, ville gärna sälja sina varor till det stora landet, men i motsats till det mäktiga landet trodde man ganska allmänt på Gud, enligt vad man hade sagt i samband med vissa undersökningar. Ja, ofta sades det t.o.m. att det lilla landet var ett kristet land. Allt detta visste också den mäktige. Så också hans åhörare. – När den mäktige då äntligen tog till orda, sedan alla vördnadsfullt tystnat, sade han ungefär så här: ”Vi vill gärna köpa era varor, även om vi har nästan allting. Men ni vill ha för många pengar för dem. Men för att ni skall förstå att jag menar allvar i min önskan, vore jag nästan beredd att bedja till Gud Fader själv, för att priset skall gå ner på edra varor, torts att jag inte tror på Honom.” – Eftersom alla visste bakgrunden, som sagan tidigare förtäljt om, fann man detta lustigt och skrattade gott, kanske närmast därför att man förstod, att den mäktige var på gott humör – Och så slutade sagan.
Men jag kan också berätta en annan saga, medan jag håller på att skriva det här söndagsbrevet. Det var en gång (inte alls lång tid före det som den förra sagan berättade om) en kvinna, som sedan lång tid hade varit sjuk. Sjukdomen ingav inte blott henne själv utan även hennes anhöriga oro. Denna sinnesstämning vek inte från henne varken dag eller natt och blev henne till sist så svår, att hon talade om sin nöd för en, som kom på besök.Samtalet berörde inte blott hennes sjukdom utan även Gud. Till sits fick hon syn på, att hon ägde en Herre, som är uppstånden och som förlåter synder. Sedan hon fått del av Nattvarden, intogs hennes sinne av en frid, som blev bestående i alla hennes livsdagar.
Och nu kom jag att tänka på ett ord i Bibeln: ”Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.”
Eder tillgivne
Einar Göth
