Mikael Göth

Ersta den 11/9 1964

En givmild och varm höstsol öser in rågade mått av kvardröjd sommarvärme genom fönstren i mitt arbetsrum. Hade det inte varit för att kastanjerna nere i sjukhusparken börjat gråna i sin grönska och fälla ihop sina stora blad, som man fäller ihop paraply i solsken och hade det inte varit för att lönnen strax intill redan påbörjat höstens stora omfärgning av sin omfångsrika krona eller för att ett och annat träd blivit slitet och genomskinligt, hade jag kunnat tro, att det varit sommar.

En stor sommarfluga har på något sätt lyckats smita in i mitt rum. Som ett jaktflygplan flänger den omkring i hastiga och tvära manövrar, som om den försöker lura en förföljare. Plötsligt gör den sin attack mot fönstret. En tung duns mot glasrutan. Och så återvänder den till sina snabba svep ute i rummet för att efter en stund på nytt göra ett försök mot fönstret, som inte heller den här gången sviktar för en energisk sommarflugas anfall.

När det börjar luta mot höst, kan man känna medömkan även med en fluga, varför jag öppnade den ena fönsterhalvan. Med ett ilsket brummande i motorerna stack det lilla flygplanet ut i rummet igen. ”Nästa attack, den gör mot fönstret, kommer förvisso att krönas med framgång”, tänker jag. ”Då hittar den det öppna fönstret och får äntligen den efterlängtade friheten”.

Men kan någon tro, att detta arma kräk valde det öppna fönstret? Nejdå. Det envisades med att i full fart styra mot den stängda fönsterhalvan. Jag vet inte hur mycket en fluga kan känna, men nog förefaller det en betraktare, som om det skulle kännas en hel del.

Detta är nu inte typiskt bara för flugor. Så gör också getingar och fåglar och – människor. Inte så menat, att vi försöker oss på att gå igenom stängda fönster. Nej, men ofta beter vi oss så, när den väg, vi som människor har att vandra, av en eller annan anledning blir stängd. Vi hade ju vår livsväg så tydligt utstakad för oss ända till pensionsåldern – ja, t.o.m. bortom den dag, då vi skulle få lyfta vår första pension! Och så kommer det ett hinder! Och vi argumenterar för oss själva: ”Det här var ju min väg! Varför då detta intrång i min strängt personliga tillvaro?” Vi står, bildligt talat, bakom fönsterrutan och pekar ut: ”Det är ju där vägen går!”. Kanske att vi t.o.m. i ett enskilt samtal med Gud fyrar av vår missräkning som glödande anklagelser.

Är det då så säkert, att vägen, som vi har utstakat, skall bli vår väg? Gud har kanske öppnat den andra fönsterhalvan. Den väg, som ligger framför oss, är väl inte sådan, som vi hade önskat, men kanske är det den väg, som skall hjälpa oss att komma ” till den frihet, som tillhör Guds barns härlighet”, som det står i den kommande söndagens episteltext. Det är kanske där Herren får tillfälle att möta oss.

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 4/6 1964

När jag i början av årets semester gjorde några dagars cykeltur uppe i Hälsingland, var jag alltid mån om att välja småvägar för att på så sätt komma undan motorbuller och bensinångor. Vägen blev därigenom givetvis krokigare, backigare och oftast längre. Men vad gjorde det. Jag var ju inte ute efter att komma fort fram. När jag en dag hade stannat vid en gård, fick jag där upplysningen, att, om jag sökte öde vägar, skulle jag cykla, vad man där kallade, ”Kalvstigen”. Jag anade, när jag hörde namnet, hurdan den vägen kunde vara beskaffad, eftersom kalvars stråt inte alltid är rak. Men eftersom det försäkrades mig, att det var en mycket litet trafikerad väg, tog jag chansen. Jag fann ganska snart, att vägen fyllde sitt namns anspråk. Men vad jag däremot blev verkligt förvånad över, var trafikintensiteten. Motorbuller bakom mig – omkörningssignal – och sedan ett dammoln, som för någon sekund täppte till samtliga fem sinnen. Denna procedur upprepades gång på gång. Det var nu inte något att göra åt. Den lilla aning av besvikelse, jag kände, fick jag lägga av och glädja mig åt det, som fanns att vara glad åt – och det var inte litet, det.

Men när jag hade lagt mig bakom drygt en mil av den vägen, glesnade skogen och jag såg en gård i skogsbrynet. Den låg och solbadade på sluttningen mot en liten skogssjö. De röda huslängorna slöts in i eftermiddagssolens sommarvarma hand. Men – ! På en åker invid husen stod bil vid bil parkerad. Långa rader av glänsande bilplåt. Kontrasten var nästan chockartad. Jag behövde inte länge sväva i ovisshet om, hur detta skulle förklaras. På långt håll hörde jag: ”Första – andra – tredje!” Och inne bland huslängorna trängdes en folkskara omkring auktionsförrättaren, som stod uppflugen på ett bord.

Nej, jag ställde inte ifrån mig cykeln och slöt mig till samlingen. Jag vet, hur sådana där gårdsauktioner går till. Jag har alltid en känsla av, att jag – objuden – tränger på en, som varken kan säga ”Välkommen” eller ”Gå din väg”. Kanske hade flaggan inte för så lång tid sedan hissats på halv stång ute på gårdstunet. Och nu gick folk omkring och plockade och grävde i det, som en annan människa hade omgivit sig med, när det var helg och när det var vardag. Man synar närgånget de skavanker som kanske ett sofföverdrag hade dolt. Man ler i förbigående åt sådant, som någon annan samlat på och kanske varit fäst vid. Man auktionerar bort bit för bit av ett människoliv.

Medan cykeln förde mig vidare och utroparens stämma ljöd allt otydligare bakom mig, slog det mig: Men är det verkligen människan, man får tag i, medan man plockar i hennes saker? Är det en människas hela värde och innehåll, som hon lämnar efter sig? Ja, vem vet, om det inte håller på att bli så för oss. – Herren Jesus säger på nytt i dag: ”Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet…”

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 14/8 1964

På mitt skrivbord har jag framför mig när detta skrives en lite suvenir, som jag en gång fått av en vän när han kom hem från en resa. Den kommer från Indien och är ganska egendomlig. Den föreställer tre små apor som har en del egendomligheter för si. Den ena håller handen för ögonen, den andra för munnen och den tredje har stuckit fingrarna i öronen. Hela pjäsen har fått namnet: ”De tre visheterna”. De tre visheterna i den filosofi som ligger bakom den lilla skulpturen är alltså att inte se, inte tala, att inte höra. Det är diskretionens, omtankens och tystnadens filosofi som ligger bakom. Tänk så mycket onödigt och värdelöst som passrar genom våra ögon, öron och munnar.

Ändå känner man sig inte riktigt övertygad av de där apornas filosofi. Det råder något av instängdhet över den.  Nog vore det något att sträva efter att bättre väga sina ord och sortera sina synintryck och få ting kan väl gå upp mot att tiga tillsammans med en vän eller mot den trygghet man känner, när man vet att det som blivit sagt till sjuksköterskan, läkaren eller prästen är ett förtroende som blott tjänstefel kan utplåna, men ändå är det något bestämt som saknas.

Kanske är det den öppenhet som måste föregå också ett förtroende. Det finns så as om i slutna människor som aldrig kommer ur sitt eget och det är nu inte alltid så mycket att slå vakt om. Tänk om vi vågade släppa till litet mera av oss själva och visa oss litet mera osminkade och uppriktiga.

Vår Herre Jesus Kristus sade en gång ett egendomligt ord som det berättas om i denna söndags evangelietext. ”Effatá”, sade han. Det betyder ”upplåt dig!” Frågan är om inte ett sådant upplåtande av mina egna hemligaste portar är en nödvändig förutsättning för att de rätta orden skall kunna bli sagda till uppmuntran för andra och för att tystnaden, när den är på sin plats, skall bli till en skapande, uppbyggande tystnad.

Eder tillgivne

Bengt O. Myrgård, Studierektor.

Ersta den 7/8 1964

Vi är nu mitt inte i semestertiden. Också sjukhusprästen har semester. Då jag vet att söndagsbrevet av många är efterlängtat kommer här ändå en hälsning från den som skall försöka klara av den omöjliga uppgiften att en tid göra tre prästers arbete. Som så mycket här i lviet blir då alltsammans lätt halvgjort.

Men semester behöver vi. Av olika anledningar. Jag hade en kär släkting som brukade säga ”Semester, min vän, det är ombyte av arbete”. Det ordet har häftat sig fast. Visst behöver vi ibland fullständig vila, men mest av allt behöver vi få nya perspektiv. Den som till vardags sitter inne behöver träna kroppen och tvärt om. För helheten är ändå det viktigaste.

Semester bjuder stora möjligheter att reparera den del av helheten som blivit undernärd. Den uppgiften kan väl också en sjukdomstid få uppfylla. En sådan tid är även den något helt annorlunda som kan ge nya perspektiv. Man ser plötsligen det hela ur en annan vinkel och finner att den gamla inte fångade allt. Blott man är öppen för att söka en helhet i tillvaron.

Jag tänker på flickan som skulle resa med sina föräldrar till landet och bad i sin aftonbön: ”Adjö Gud, för nu far vi på semester.” Man kan sluta igen sådana dörrar som kunde vidgat synfältet. Den annorlunda tiden skall användas att reparera det utslitna, men främst till att åter få blicken öppen för helheten. Den Herre, som flickan sade farväl till. Han vill följa med i alla skiften och hjälpa oss att inte blott se styckevis.

Främst vill han hjälpa oss till en rätt syn på oss själva. Han vill att vi skall vara hela, rätt färdiga människor, men han har aldrig sagt att vi skall klara det på egen hand som vi så ofta tror. Att vara rättfärdig det är att lite på Guds färdighet att hela allt det som är sönderslaget i oss.

”Och våra krankheter dem bar Han

Och vår smärtor dem lade Han på sig.”

Jes. 53:4.

Det var inte den duglige fariséen som gick hem mera rättfärdig, utan publikanen.

Eder tillgivne

Bengt O. Myrgård. Studierektor.