Ersta den 7/8 1964
Vi är nu mitt inte i semestertiden. Också sjukhusprästen har semester. Då jag vet att söndagsbrevet av många är efterlängtat kommer här ändå en hälsning från den som skall försöka klara av den omöjliga uppgiften att en tid göra tre prästers arbete. Som så mycket här i lviet blir då alltsammans lätt halvgjort.
Men semester behöver vi. Av olika anledningar. Jag hade en kär släkting som brukade säga ”Semester, min vän, det är ombyte av arbete”. Det ordet har häftat sig fast. Visst behöver vi ibland fullständig vila, men mest av allt behöver vi få nya perspektiv. Den som till vardags sitter inne behöver träna kroppen och tvärt om. För helheten är ändå det viktigaste.
Semester bjuder stora möjligheter att reparera den del av helheten som blivit undernärd. Den uppgiften kan väl också en sjukdomstid få uppfylla. En sådan tid är även den något helt annorlunda som kan ge nya perspektiv. Man ser plötsligen det hela ur en annan vinkel och finner att den gamla inte fångade allt. Blott man är öppen för att söka en helhet i tillvaron.
Jag tänker på flickan som skulle resa med sina föräldrar till landet och bad i sin aftonbön: ”Adjö Gud, för nu far vi på semester.” Man kan sluta igen sådana dörrar som kunde vidgat synfältet. Den annorlunda tiden skall användas att reparera det utslitna, men främst till att åter få blicken öppen för helheten. Den Herre, som flickan sade farväl till. Han vill följa med i alla skiften och hjälpa oss att inte blott se styckevis.
Främst vill han hjälpa oss till en rätt syn på oss själva. Han vill att vi skall vara hela, rätt färdiga människor, men han har aldrig sagt att vi skall klara det på egen hand som vi så ofta tror. Att vara rättfärdig det är att lite på Guds färdighet att hela allt det som är sönderslaget i oss.
”Och våra krankheter dem bar Han
Och vår smärtor dem lade Han på sig.”
Jes. 53:4.
Det var inte den duglige fariséen som gick hem mera rättfärdig, utan publikanen.
Eder tillgivne
Bengt O. Myrgård. Studierektor.
