Ersta den 14/8 1964
På mitt skrivbord har jag framför mig när detta skrives en lite suvenir, som jag en gång fått av en vän när han kom hem från en resa. Den kommer från Indien och är ganska egendomlig. Den föreställer tre små apor som har en del egendomligheter för si. Den ena håller handen för ögonen, den andra för munnen och den tredje har stuckit fingrarna i öronen. Hela pjäsen har fått namnet: ”De tre visheterna”. De tre visheterna i den filosofi som ligger bakom den lilla skulpturen är alltså att inte se, inte tala, att inte höra. Det är diskretionens, omtankens och tystnadens filosofi som ligger bakom. Tänk så mycket onödigt och värdelöst som passrar genom våra ögon, öron och munnar.
Ändå känner man sig inte riktigt övertygad av de där apornas filosofi. Det råder något av instängdhet över den. Nog vore det något att sträva efter att bättre väga sina ord och sortera sina synintryck och få ting kan väl gå upp mot att tiga tillsammans med en vän eller mot den trygghet man känner, när man vet att det som blivit sagt till sjuksköterskan, läkaren eller prästen är ett förtroende som blott tjänstefel kan utplåna, men ändå är det något bestämt som saknas.
Kanske är det den öppenhet som måste föregå också ett förtroende. Det finns så as om i slutna människor som aldrig kommer ur sitt eget och det är nu inte alltid så mycket att slå vakt om. Tänk om vi vågade släppa till litet mera av oss själva och visa oss litet mera osminkade och uppriktiga.
Vår Herre Jesus Kristus sade en gång ett egendomligt ord som det berättas om i denna söndags evangelietext. ”Effatá”, sade han. Det betyder ”upplåt dig!” Frågan är om inte ett sådant upplåtande av mina egna hemligaste portar är en nödvändig förutsättning för att de rätta orden skall kunna bli sagda till uppmuntran för andra och för att tystnaden, när den är på sin plats, skall bli till en skapande, uppbyggande tystnad.
Eder tillgivne
Bengt O. Myrgård, Studierektor.
