Mikael Göth

Ersta den 2/10 1964

Barn lägger oftare märke till detaljer, än vad vi vuxna gör. Många av oss kan nog erinra sig, hur vi som barn kunde roa oss långa stunder åt ojämnheter i fönsterglasen. Om man rörde lite på huvudet, fick träden och ledningsstolparna där ute liv i sig. De krökte och bockade sig och rörde sig ryckigt fram och tillbaka, allt efter som vi rörde på huvudet. – Jag kan erinra mig, hur jag som barn tillbringade många somrar på en gammal gård i Småland. Fönstren, fyrrutiga och små, hade i regel s.k. ”gammalt glas” och var därför buggliga och ojämna. Tydligen hade vid något tillfälle under senare år en ruta i ett av fönstren gått sönder och ersatts av ”nytt glas”. Detta hade till följd, att man kunde se världen utanför i sin rätta gestalt genom denna ruta och ”ha roligt” med de andra tre i fönstret. Givetvis förstod man, att det var samma värld man såg genom alla fyra rutorna, men den såg så olika ut och betedde sig så olika beroende på, genom vilken ruta man tittade. Det var egentligen bara, när man tittade upp mot himmelen för att se, om det var solsken eller mulet, som man i stort sett såg lika. Ja – det fanns förstås även den likheten, att solen kunde lysa genom samtliga fyra rutor, förutsatt att de var lika rena.

Vi människor uppfattar vår värld så olika. Var och en liksom sitter bakom sin ruta och tittar ut. Och så säger vi: ”Sådan är världen och sådana är människorna omkring mig, eftersom jag ser dem så genom mitt fönster.” Men genast säger någon annan: ”Nej, du har alldeles fel. Världen ser ut som jag ser den och människorna är som sådana som jag uppfattar dem.” Och så tänker vi inte på, att vi ser omvärlden genom ett mycket litet fönster med många ojämnheter.

När vi ser mot solen, då försvinner olikheterna i våra fönsterglas. Då blir det kanske inte så mycket en fråga om, vad den eller den medmänniskan är för en, utan då blir frågan, om Guds nådesol lyser även idag genom våra fönster – om Gud inte har glömt oss – om Han också idag hör bön.

Ett fönster har åtminstone två uppgifter: man skall kunna se ut genom det, och det skall kunna släppa igenom ljus, så att man skall kunna se därinne. Och jag undrar, om inte den sista uppgiften är den ursprungligaste. Nu kan ljuset hindras antingen genom att man drar ner rullgardin eller att fönstret är så smutsigt, att ljuset med svårigheter tränger igenom. – Också för oss borde det viktigaste vara, att vi släpper in ljuset. ”JAG ÄR VÄRLDENS LJUS”, säger Jesus. Jag kan dra ner rullgardinen och säga, att jag inte vill ha med Gud at göra. Men jag kan också få se, att det smutsiga i mitt liv, i mina tankar, ord och gärningar, hindrar Guds välsignelse och nåd. Då återstår bara en möjlighet för mig – att Gud själv gör det nedsmutsade och nedsolkade rent. Därför må vi bedja den mångtusenåriga bönen: ”Utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet!”

Eder tillgivne

Eina Göth

Ersta den 25/9 1964

Hösten har påbörjat sin storstädning för året. Det var inte att ta miste på, när häromdagen regnet ritade sitt ständigt nya mönster på fönsterrutorna. Den dagen var det många blad, som släppte sitt grepp om träden. De fick inte ens förmågan att singla iväg i höstsolsglans utan föll tunga och våta ner på marken. Molnen tycktes ligga nästan stilla, gråa och luddiga. De lägsta molnen orkade inte ens över Söder-bergen utan fastnade i kyrktornen och höghusen och nästlade sig in i smågator och bakgårdar.

Byggnadsställningar inger väl inte omedelbart varma känslor av trivsel. Så inte heller de ställningar, som klättrade uppför fasaden på ett femvåningshus, som jag passerade, kurig och regnblind. Men när jag vid en hastig blinkning tittade upp, kom en färgglad resebyråaffisch i mitt blickfång och gjorde, att jag dröjde något på steget. Den hängde där, som en protest mot allt det gråa i omgivningen, ja, t.o.m. som en protest mot den byggnadsställning, som den själv hängde på. Jag kunde se strandlinjen som en solvit sandbåge styra ut i havet, medan vågorna lade vita bränningar som garnering. I ovankantens stod det: Vägen till solen.

Vägen till solen. Nog kan de orden inge olika associationer. Vi är så vana numera att tala om vägen till olika himlakroppar, att vi genast ser framför oss sputnikar och trestegsraketer i sådana sammanhang. Men inte kan jag säga, att det ger mig känslan av någon ljus framtid. Kanske känslan av höstkall vind. – Nej, då är det onekligen bättre att tänka på solvarm sandstrand och sval, frisk havsbris. Ochändå vet jag, att tiden inte står stilla i ens i ett så ljuvligt land. Det landet bjuder också på grönsvart, upprört hav, stormvind, som jagar regnmoln framför sig i vild panik, ensamhet och felslagna förhoppningar. Men är inte detta, vi längtar att komma bort ifrån? Någonstans, där jag kan få slippa ifrån mig själv, mina tankar, mina krämpor, mina felsteg och min ovisshet.

”JAG är VÄGEN!” De orden står, som en klippa, mot vilken min själs vågor bryts sönder och upplösas. Och jag ville en stilla stund fråga: ”Mästare, vart leder den?” Och svaret: ”Till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” Och jag frågar på nytt: ”Herre, säg – var börjar den vägen, så att jag kommer rätt?” Och jag skall få se, att vägen börjar här, när jag mottar Guds förlåtelses och försonings ord. Då är jag på vägen till landet, där mörkret inte längre skall ha någon makt.

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 18/9 1964

Utan tvekan är vårt lands huvudstad en vacker stad, även om de stora omvandlingarna i city och på andra håll inte oreserverat kunnat accepteras av alla. Men de öppna vattnen ger trots allt en känsla av tidlös och oföränderlig skönhet. Dock har även vår stad – likasom de flesta andra storstäder – områden, som inger en känsla av tristess. Jag tänker på de där områdena, som ligger som ”Ingen Mans Land” i utkanten av bebyggelsen. De är varken innerstad eller ytterstad, varken sovstad eller villastad. Och absolut inte landsbygd. De kan ligga där som ett bälte, som människor passerar utan att se. Litet skräpiga och ruckliga, nedslitna och bortglömda.

Ett sådant där område har jag många gånger passerat och upplevt ungefär, vad jag har beskrivit. Härom kvällen tog jag samma väg. Solen sjönk ner väster om husfasaderna. Himmelen flammade rött. Några mörkmoln låg som en blågrå dekoration och höll samman flammorna med sitt band. Intet skönhetsråd i världen hade med det yttersta av ansträngning kunnat åstadkomma något sådant. Den här gången for jag förbi utan den undermedvetna känslan av gråtrist vardag. Inte därför, att jag inte såg de hopsjunkna skjulen eller rostiga plåttaken. Inte därför att grästuvorna var mindre spretiga och slitna. Nej, men himlen – – – den förvandlade allt! Fallfärdiga väggar lyste hemvarma i himmelsk aftonglans. Gräset var väl glest torrt och gult, men kunde därför släppa igenom solens sista glimtar. T.o.m. ett korrugerat plåttak såg vänligt ut, rostfläckar och skavanker till trots.

”Gråtrist! Ja, vem har inte upplevt något sådant”, kan säker mer än en tillägga. ”Men jag hör inte till dem, som är så lyckligt lottade, att jag bara kan passera. Min livsväg går igenom ”Ingen Mans Land”, som har inkorporerat både kropp och själ. Och så skärskådar vi, vad livet har erbjudit och tycker att det bara är ruckel alltsamman. En och annan ljusglimt har väl funnits, men den har varit som ett lysrör med kallt, stelt ljus, som ännu mer framhävt det ogästvänliga i vår tillvaro och gjort skuggorna ännu hårdare.

Men låt oss fråga oss själva: Har vi då glömt att räkna med Gud? Himmelens och jordens Herre, drar sig inte för att träda in över tristessens tröskel och möta människan, som inte äger något hopp. Han vill säga: ”JAG har också gått denna väg och JAG gick den till dess slut om blev övergivenhetens och försoningens kors.” Så älskade Gud dig. – Och se! Då flammar himmelen över mitt fattiga liv med Guds kärleks eld och jag knäpper mina händer och säger: ”Tack, HERRE, att DU gjort allt för mig!”

Eder tillgivne

Einar Göth