Ersta den 25/9 1964
Hösten har påbörjat sin storstädning för året. Det var inte att ta miste på, när häromdagen regnet ritade sitt ständigt nya mönster på fönsterrutorna. Den dagen var det många blad, som släppte sitt grepp om träden. De fick inte ens förmågan att singla iväg i höstsolsglans utan föll tunga och våta ner på marken. Molnen tycktes ligga nästan stilla, gråa och luddiga. De lägsta molnen orkade inte ens över Söder-bergen utan fastnade i kyrktornen och höghusen och nästlade sig in i smågator och bakgårdar.
Byggnadsställningar inger väl inte omedelbart varma känslor av trivsel. Så inte heller de ställningar, som klättrade uppför fasaden på ett femvåningshus, som jag passerade, kurig och regnblind. Men när jag vid en hastig blinkning tittade upp, kom en färgglad resebyråaffisch i mitt blickfång och gjorde, att jag dröjde något på steget. Den hängde där, som en protest mot allt det gråa i omgivningen, ja, t.o.m. som en protest mot den byggnadsställning, som den själv hängde på. Jag kunde se strandlinjen som en solvit sandbåge styra ut i havet, medan vågorna lade vita bränningar som garnering. I ovankantens stod det: Vägen till solen.
Vägen till solen. Nog kan de orden inge olika associationer. Vi är så vana numera att tala om vägen till olika himlakroppar, att vi genast ser framför oss sputnikar och trestegsraketer i sådana sammanhang. Men inte kan jag säga, att det ger mig känslan av någon ljus framtid. Kanske känslan av höstkall vind. – Nej, då är det onekligen bättre att tänka på solvarm sandstrand och sval, frisk havsbris. Ochändå vet jag, att tiden inte står stilla i ens i ett så ljuvligt land. Det landet bjuder också på grönsvart, upprört hav, stormvind, som jagar regnmoln framför sig i vild panik, ensamhet och felslagna förhoppningar. Men är inte detta, vi längtar att komma bort ifrån? Någonstans, där jag kan få slippa ifrån mig själv, mina tankar, mina krämpor, mina felsteg och min ovisshet.
”JAG är VÄGEN!” De orden står, som en klippa, mot vilken min själs vågor bryts sönder och upplösas. Och jag ville en stilla stund fråga: ”Mästare, vart leder den?” Och svaret: ”Till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” Och jag frågar på nytt: ”Herre, säg – var börjar den vägen, så att jag kommer rätt?” Och jag skall få se, att vägen börjar här, när jag mottar Guds förlåtelses och försonings ord. Då är jag på vägen till landet, där mörkret inte längre skall ha någon makt.
Eder tillgivne
Einar Göth
