Ersta den 2/10 1964
Barn lägger oftare märke till detaljer, än vad vi vuxna gör. Många av oss kan nog erinra sig, hur vi som barn kunde roa oss långa stunder åt ojämnheter i fönsterglasen. Om man rörde lite på huvudet, fick träden och ledningsstolparna där ute liv i sig. De krökte och bockade sig och rörde sig ryckigt fram och tillbaka, allt efter som vi rörde på huvudet. – Jag kan erinra mig, hur jag som barn tillbringade många somrar på en gammal gård i Småland. Fönstren, fyrrutiga och små, hade i regel s.k. ”gammalt glas” och var därför buggliga och ojämna. Tydligen hade vid något tillfälle under senare år en ruta i ett av fönstren gått sönder och ersatts av ”nytt glas”. Detta hade till följd, att man kunde se världen utanför i sin rätta gestalt genom denna ruta och ”ha roligt” med de andra tre i fönstret. Givetvis förstod man, att det var samma värld man såg genom alla fyra rutorna, men den såg så olika ut och betedde sig så olika beroende på, genom vilken ruta man tittade. Det var egentligen bara, när man tittade upp mot himmelen för att se, om det var solsken eller mulet, som man i stort sett såg lika. Ja – det fanns förstås även den likheten, att solen kunde lysa genom samtliga fyra rutor, förutsatt att de var lika rena.
Vi människor uppfattar vår värld så olika. Var och en liksom sitter bakom sin ruta och tittar ut. Och så säger vi: ”Sådan är världen och sådana är människorna omkring mig, eftersom jag ser dem så genom mitt fönster.” Men genast säger någon annan: ”Nej, du har alldeles fel. Världen ser ut som jag ser den och människorna är som sådana som jag uppfattar dem.” Och så tänker vi inte på, att vi ser omvärlden genom ett mycket litet fönster med många ojämnheter.
När vi ser mot solen, då försvinner olikheterna i våra fönsterglas. Då blir det kanske inte så mycket en fråga om, vad den eller den medmänniskan är för en, utan då blir frågan, om Guds nådesol lyser även idag genom våra fönster – om Gud inte har glömt oss – om Han också idag hör bön.
Ett fönster har åtminstone två uppgifter: man skall kunna se ut genom det, och det skall kunna släppa igenom ljus, så att man skall kunna se därinne. Och jag undrar, om inte den sista uppgiften är den ursprungligaste. Nu kan ljuset hindras antingen genom att man drar ner rullgardin eller att fönstret är så smutsigt, att ljuset med svårigheter tränger igenom. – Också för oss borde det viktigaste vara, att vi släpper in ljuset. ”JAG ÄR VÄRLDENS LJUS”, säger Jesus. Jag kan dra ner rullgardinen och säga, att jag inte vill ha med Gud at göra. Men jag kan också få se, att det smutsiga i mitt liv, i mina tankar, ord och gärningar, hindrar Guds välsignelse och nåd. Då återstår bara en möjlighet för mig – att Gud själv gör det nedsmutsade och nedsolkade rent. Därför må vi bedja den mångtusenåriga bönen: ”Utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet!”
Eder tillgivne
Eina Göth
