Mikael Göth

Ersta den 6/11 1964

Ibland lägger man märke till något som skulle kunna kallas för ”fönstrets vittnesbörd”. Något fönster kan se vänligt ut med sina blommor och gardiner. Ett annat fönster kan se trött ut med en halvt uppdragen rullgardin. Eller man passerar något hus, där reparation pågår och möts av fönstrens tomma och stirrande blick. För att nu inte tala om skrytfönstret, som man visst hade ganska gott om förr i tiden bl.a. i Hälsingland, av vad jag hört. Där byggde man stora tvåvåningslängor med långa rader av fönster, för att visa ägarens solida ekonomi. Inte alltid blev rummen möblerade, men man var mån om att åtminstone placera en stol, så att ryggstödet var synligt genom fönstret.

När jag en eftermiddag var på väg hem till Söder här i Stockholm, blev jag betagen av den syn jag hade framför mig, där jag färdades på Skeppsbron. Hundratals fönster gnistrade och glödde i skenet från en brinnande eftermiddagssol. De kompakta husmassorna upplöstes av himmelsk glans. Reflexerna från västersolen kastades tillbaka av fönsterraderna på Söder, ned på skuggiga trottoarer och trånga gränder. Vad det var för slags fönster betydde inte så mycket. Den eftermiddagen blev det väsentligaste, om de kunde reflektera solens ljus.

Tänk om man kunde få vara ett sådan där fönster! Men ingen lampas ljus kan ersätta solens, om också det blott blir reflexer. Den gnistrande fönsterraden blev ett vittnesbörd om ett himmelskt ljus – För att vi skall kunna ge en avglans av Guds himmelska kärlekseld, måste vi själva möta Hans kärlek. Vi måste låta Kristi ljus träffa oss. Vi måste få syn på, att när Gud så älskade världen, att han utan gav sin enfödde Son, då var det mig Han älskade på detta ofattbara sätt. Då blir det inte våra små svaga fönsterlampor, som skall kunna sända ljusstrålar ned på livets mörka trottoarer. Då blir det istället Han, som kallade sig Världens ljus, som blir själva ljuskällan. Vi blir blott fönster, som själva får mottaga ljuset och kanske omedvetet någon gång får förmedla detta till någon vandrare i en trång gränd.

Även en av sjukdom bunden människa kan liksom ett sjukhusfönster få återkasta himmelskt sken…..

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 30/10 1964

Det finns en tavla, som i reproduktioner har blivit spridd till otaliga hem. Jag har aldrig sett själva originalet men däremot en mängd men däremot en mängd olika avtryck. Förmodligen är det ett verk av en norsk konstnär från någon gång vi sekelskiftet.  Den bär en underskrift: DEN STORE VIDE FLOKK.

Den visar, hur liksom en ridå dragits åt sidan och nu avslöjar, vad som finns därbakom. Och scenen därbakom är så vid, att man inte kan skönja dess slut i någon riktning. Men så långt man kan uppfatta, ser man människor, klädda i vita mantlar. De står där med uppåtvända ansikten, belysta av ett himmelskt sken. Hos människorna, som står närmast, kan man urskilja anletsdragen, men det blir allt otydligare ju längre bort man ser. Till sist ser man blott huvud vid huvud i oräkneliga myriader.

Tillåt mig att ännu en gång berätta om barnen. De hjälper en ofta att tänka på väsentliga ting. – Vi var på besök hemma hos mormor och morfar, där en sådan tavla finns, som jag har beskrivit. Vår minsta flicka står uppflugen på en stol framför tavlan och småpratar för sig själv. Och så ropar hon på mig och sätter fingret ivrigt mot tavlans glas: ”Där är ju morfar!” Ja, det var verkligen inte så olikt. ”Då måste den där gamla farbrorn vara farfar.” Och så kan hon hitta både mormor och farmor. ”Och dom där två flickorna är jag och Karin (storasyster). – ”Lillebror är det lilla barnet och honom bär mamma.” – Ja, det hela tycktes ju ordna sig ganska bra. Men med litet bekymrad min tillägger hon: ”Men var är pappa?” Vi hade nämligen redan namngivit de närmaste personerna, som vi tydligast kunde se. Det fanns några till, men de passade inte riktigt in. Till sist hittade hon dock en längre bort, som hon utnämnde till pappa. Och så säger hon tröstande och lättad: ”Det var väl bra!”

Ja, lilla barn, det var bra. Och det blir ännu bättre än vad någon tavla kan visa, ty hemma hos Gud skall uppenbaras. ”vad intet öga har sett och intet öra hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem, som älska honom”.

Men frågan står kvar för mitt vidkommande: ”Men var är pappa?” Det låt ett korn av evighet i barnets fråga. Frågan får ligga kvar där underst på botten under själva allhelgonahelgen. Den får driva fram min längtan efter Herren själv och böja mina tankar samman i denna Allhelgona-bön: ”Låt mig för Frälsarens, Jesu Kristi, skull få vara med på din stora Alla helgons dag i himmelen!”

Eder tillgivne

Einar Göth