Ersta den 30/10 1964
Det finns en tavla, som i reproduktioner har blivit spridd till otaliga hem. Jag har aldrig sett själva originalet men däremot en mängd men däremot en mängd olika avtryck. Förmodligen är det ett verk av en norsk konstnär från någon gång vi sekelskiftet. Den bär en underskrift: DEN STORE VIDE FLOKK.
Den visar, hur liksom en ridå dragits åt sidan och nu avslöjar, vad som finns därbakom. Och scenen därbakom är så vid, att man inte kan skönja dess slut i någon riktning. Men så långt man kan uppfatta, ser man människor, klädda i vita mantlar. De står där med uppåtvända ansikten, belysta av ett himmelskt sken. Hos människorna, som står närmast, kan man urskilja anletsdragen, men det blir allt otydligare ju längre bort man ser. Till sist ser man blott huvud vid huvud i oräkneliga myriader.
Tillåt mig att ännu en gång berätta om barnen. De hjälper en ofta att tänka på väsentliga ting. – Vi var på besök hemma hos mormor och morfar, där en sådan tavla finns, som jag har beskrivit. Vår minsta flicka står uppflugen på en stol framför tavlan och småpratar för sig själv. Och så ropar hon på mig och sätter fingret ivrigt mot tavlans glas: ”Där är ju morfar!” Ja, det var verkligen inte så olikt. ”Då måste den där gamla farbrorn vara farfar.” Och så kan hon hitta både mormor och farmor. ”Och dom där två flickorna är jag och Karin (storasyster). – ”Lillebror är det lilla barnet och honom bär mamma.” – Ja, det hela tycktes ju ordna sig ganska bra. Men med litet bekymrad min tillägger hon: ”Men var är pappa?” Vi hade nämligen redan namngivit de närmaste personerna, som vi tydligast kunde se. Det fanns några till, men de passade inte riktigt in. Till sist hittade hon dock en längre bort, som hon utnämnde till pappa. Och så säger hon tröstande och lättad: ”Det var väl bra!”
Ja, lilla barn, det var bra. Och det blir ännu bättre än vad någon tavla kan visa, ty hemma hos Gud skall uppenbaras. ”vad intet öga har sett och intet öra hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem, som älska honom”.
Men frågan står kvar för mitt vidkommande: ”Men var är pappa?” Det låt ett korn av evighet i barnets fråga. Frågan får ligga kvar där underst på botten under själva allhelgonahelgen. Den får driva fram min längtan efter Herren själv och böja mina tankar samman i denna Allhelgona-bön: ”Låt mig för Frälsarens, Jesu Kristi, skull få vara med på din stora Alla helgons dag i himmelen!”
Eder tillgivne
Einar Göth
