Ersta den 13/11 1964
Stockholm har vaknat. Trafiken pumpas genom gatorna som blod i ådror. Bruset från en stad i funktion tränger in genom sjukhusväggarna. Dimmorna börjar så småningom att genomlysas av dagsljuset. Horisontlinjen trängs steg för steg längre bort. Byggnader på avstånd får allt tydligare konturer. När jag ser ut genom fönstret, har jag i blickfånget husraderna, som stegvis klättrar upp mot Sofiakyrkan. Det bleka morgonljuset och dimman gör, att jag bara skymtar kyrkobyggnadens massiva skepnad. Det är som om den tittade ned på mig med sitt ena klocköga. Jag anar visarna, som smala, svarta streck, som, medan jag skriver de här raderna, har hunnit flytta sig en god bit på urtavlan.
Högt ovanför hustak och biltak rullas tiden ut och klipps av i jämnstora bitar av kyrkurets slag för hel -och halvtimme. Men så olika vi upplever de där bitarna! För somliga är de korta och bråda, för andra långa och svåra. För någon har bit lagts till bit och timvisaren tagit ett kliv tvärs över urtavlan, utan att man tänkt på, att tiden gått. För någon annan har tiden varit som en piska, som med varje timslag givit en snärt för att öka tempot. Ytterligare någon har med ögonen följt minutvisarens långsamma vandring och i själens trötthet upplevt avståndet mellan två siffror på urtavlan som nästan oändligt.
Tiden – denna väsentliga ingrediens i vårt liv – uppträder för olika människor i så skiftande gestalt, att man är böjd för att tala om, att dessa är invånare i skilda världar. Och ändå gäller för oss alla, att den timme som gick, aldrig kommer tillbaka. Ibland konstaterar vi det med lättnad, ibland med en suck av saknad. Men tiden är också ett glupskt djur, som suger i sig bit för bit av vår livstråd. Kanske kan urtavlan te sig som ett ekorrhjul, där siffrorna är pinnar, som vi själva hoppar på timme för timme utan att komma ur kretsgången. Detta är väl inte riktigt. Närmare verkligheten än urtavlan är bilden av timglaset, genom vars lilla öppning sanden rinner i en nästan osynlig stråle. Men vid ett bestämt ögonblick hade det sista sandkornet fallit.
Nu ser jag i min minnesbild den människa som med oron pressade mot tinning och bröstkorg, konstaterade, att sanden ohjälpligt rann bort mellan fingrarna. Var finns svaret – och hjälpen? …… Blicken söker sig ut genom fönstret och jag ser att dimman har lättat. Högt över de vandrande visarna urskiljer jag korset på tornets spets. Där finns svaret och hjälpen, uttryckt på följande sätt i ett snart 2000-årigt brev: ”Gud har bestämt oss….. till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med Honom.”
Eder tillgivne
Einar Göth
