Mikael Göth

Ersta den 31/12

Är julklappsböckerna redan lästa? Kanske att någon ännu ligger oläst. Nyfikna har vi i förbifarten försökt att sära på de osprättade bladen och läsa ett litet stycke här och ett annat där utan att dock få ett sammanhang. Sedan har vi kanske gått på innehållsförteckningen och av kapitelrubrikerna sökt bilda oss en uppfattning av, vad som väntar oss i den värld, som just den här boken öppnar för oss.

Just idag har vi kommit igenom en ganska tjock bok. Vi lägger den åt sidan. Kanske kommer vi att då och då ta den i handen och med igenkännande läsa några rader här och några där. – Vad boken heter? – Ja, – det är egendomligt, att denna tjocka bok har en så kort titel. På pärmen står bara: 1 – 9 – 6 – 4

Om en utomstående person skulle ta vår bok med den titeln och slå upp innehållsförteckningen och läsa rubrikerna, skulle han kanske säga om någons: ”Så intressant! Så spännande!” Om en annan bok skulle utlåtandet kanske bli: ”Så tragiskt. Så beklagansvärt.” Men jag tror, att han om de flesta böckerna av det här slaget skulle säga: ”Tämligen slätstruken. Föga intressant, sedan han ögnat igenom rubrikerna. Det är bara den, som läst igenom sidorna och levt igenom varje rad, som är nedskriven, som känner innehållet och vet att livet dock har pulserat under de skrivna orden.

Jag känner inte ens till kapitelrubrikerna hos de flesta bland Er, som får de här raderna under ögonen. Men jag vet, att det sista kapitlet för många av Er bär rubriken ”sjukdom”. För andra står det tryckt med svarta bokstäver ”Ensamhet”. Åter för någon annan ”Trötthet”. Men det är bara Du, som har genomlevt detta kapitel just i Din bok, som vet vad kapitlet innehåller och vad orden betyder av smärta och ibland av glädje. – – – Nej, nu skrev jag fel. – Inte bara Du. En till känner innehållet lika bra som Du och kanske bättre. Det är Han, om vilken det står skrivet, att ”Han icke har förgätit de betrycktas klagorop”. Dessvärre glömmer vi, att ta med Honom i räkningen och därmed går vi miste om mycken hjälp, tröst och välsignelse. Jag tror, att för var och en av oss ligger i slutet av detta år en outnyttjad fond av förlåtelse och välsignelse kvar hos Gud. Det beror inte på, att Gud inte har velat ge, utan för att vi inte har velat fråga efter den.

Nu ligger på vårt bord en alldeles nyutgiven bok. Vi skulle vilja kika mellan bladen för att se, vad som står i den. Men det går inte. Bladen är för hårt sammanpressade. Men vi kan se på titelbladet. 1 – 9 -6 -5 lyser det emot oss. Om vi anstränger ögonen kan vi se, vem som skrivit ut den: ”Himmelens och jordens Herre.” Tryckåret står där också, men vi skönjer bara orden: ”I nådens år,” Vi försöker att se om boken innehåller många blad, men vi kan inte urskilja det. För oss får det vara nog, att det är ett NÅDENS ÅR.

Eder tillgive Einar Göth

Ersta den 23/12 1964

• JUL PÅ RIKTIGT – De orden har man under de senaste veckorna kunnat se i tidningarnas annonser och litet varstans i skyltfönstren ute på sta´n. Och den psykologiska meningen är väl, att det blir jul på riktigt först när man skaffat något av det, som annonsen eller skyltfönstret frestade med.
• Jul på riktigt – ja, det var det förr i tiden, menar många och låter tankarna gå tillbaka till länge sedan svunna snövita jular, då varje minut var fylld av ett odefinierbart innehåll av spänning och trygghet.
• Kanske att många även denna jul med en suck konstaterar, att man längtar efter att få fira jul på riktigt, men att det också i år har blivit så, att tiden före jul varit så ansträngande, att när väl julen är inne, tröttheten lägger helgen i dimmor. – Eller: Kan det bli jul på riktigt, när man låst är låst av arbetet? – Och inte kan det väl bli jul på riktigt, när sjukdom och kanske plågor och sömnlösa nätter målat julglädjens glans i svart! – – –
• GOD JUL PÅ RIKTIGT – det vill jag önska den, som med svidande saknad ser tillbaka på gångna lyckliga jular. Det vill jag önska den, som med smärta och vemod i år saknar någon, som stod en nära förra julen.  Det vill jag önska den, vilkens hela inre människa är hopkrupen av trötthet – och alla Er, vilka julen kommer att bjuda på arbete, när andra får vila. Och sist men inte minst vill jag få säga ett ”God Jul” till Er, som på grund av sjukdom eller handikapp av skilda slag har fått tillbringa julen på vårt sjukhus eller på våra olika hem.
• En jul på riktigt – blir det, inte bara därför att tiden inte står stilla och därför att även den gråaste dag så småningom uppnår kväll och att den 24 och 25 och 26 december i år kommer att rulla förbi. En jul på riktigt är det i år, därför åt Er, som läser mitt brev, är född en FRÄLSARE i Davids stad, liksom han var herdarnas, som höll till utanför Betlehem den första julnatten. Det är därför jag kan hälsa Er med ett ”God Jul”.

Låt oss i jul tillsammans sjunga

Han kommer till vår frälsning sänd,

Och nådens sol, av Honom tänd,

Skall sig ej mera dölja.

Han själv vår Herde vara vill,

Att vi må Honom höra till

Och Honom efterfölja,

Nöjda,

Höjda

Över tiden

Och i friden

Av Hans rike

En gång varda Honom like.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 18/12 1964

En av affärsgatorna i Stockholm har till jul dekorerats med färggranna julänglar, som svävar ovanför den brusande trafikströmmen. Tre i bredd och på raka led framträder de med en nästan militärisk noggrannhet. Men när skymningen faller och lamporna tänds, försvinner intrycket av militär disciplin. Då fylls gatan både i längd och i bredd av skenet från ljusen, som änglarna håller i händerna.

När jag en dag färdades gatan fram, märkte jag en lucka i ljusraden. Tydligen var det något kontaktbrott på ledningarna. Tre änglar stod med i ljuståget med släckta ljus. Genast fick de en synnerligen mänsklig anknytning.

Vi förbereder julen var och en på sitt sätt. Även dem, som är intagna på sjukhus eller andra sjukvårdsinrättningar, förbereder denna högtid, om icke med annat så genom att längta och hoppas. Men förbereder vi julen med släckta ljus? Jag tänker inte nu närmast på, att vi ska tända adventsljus eller något sådant. Nej, änglarna över Stora Nygatan gav mig mig andra tankar: Förbereder vi den högtid som firas till minne av Jesu födelse, med kontaktbrott med Honom? Han själv säger: ”Se därför till, att ljuset, som du har i dig, icke är mörker.”

Det var, när det började skymma och bli mörkt, som det märktes, att ett kontaktfel måste föreligga, – Alla människor måste åtminstone någon gång färdas genom livets trånga och mörka passager. Men ibland låter vi det bli mörkare, än vad det behövde vara. Han som är Världens Ljus, sade en gång: ”Se, Jag är med er alla dagar intill tidens ände…..”.  Att låta Honom komma med i räkningen – den personliga räkningen, kan förändra denna min dag från mörker till Guds underbara ljus.

Men om det nu skulle vara så, att jag inser, att det måste vara något kontaktfel mellan mig och Gud, men jag icke vet, var det är eller hur det skall repareras, för att det skall bli ljust igen inom mig, så står det dock skrivet om himmelriket, att det är som en kvinna, som tänder ett ljus för att kunna finna den borttappade penningen. Gud håller sig inte på så långt avstånd från oss som möjligt. Nej, Han tänder ett adventsljus och kommer oss allt närmare i sitt sökande.

Nog ville jag gärna få vara den återfunna slanten i Hans ena hand, när Han håller mitt nytända adventsljus i sin andra hand……

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 4/12 1964

Klockan var väl omkring fem på eftermiddagen. Ett tunnelbanetåg dyker upp i tunnelöppningen och stannar med skärande bromsar. En ström av passagerare väller ut genom dörrarna. Ännu fler väller in. ”Dörrarna stängs!!” Det kränger till och tåget borrar sig åter in i tunnelmörkret.

Ibland har jag funderat över, vad man skall ta sig för, medan man åker tunnelbana, om man inte råkar ha en tidning eller bok, som man kan fördjupa sig i. Jag förstår, att den rutinerade tunnelbaneåkaren har tillvunnit sig ett speciellt sätt att ”vara2, som är lämpat för tillvaron i en tunnelbanevagn: att se utan att egentligen registrera – att låta tankarna tugga på redan svalda intryck.

Men jag hör inte till de rutinerade passagerarna. Därför kände jag själv, hur mina blickar jagade runt i vagnen. Någon större anledning att titta ut genom fönstret fanns ju inte och titta medpassagerarna i ansiktet fann jag obehagligt. Plötsligt snuddade snuddade min blick vid en affisch. ”Ett glas Bamyl hjälper befriande snabbt mot tillfällig huvudvärk.” Ja, kanske det ja.  Och jag såg framför mig den på militära sjukdomar erfarne överfuriren, som alltid bar en ask magnecyl i fickan, av vars innehåll han frikostigt delade ut åt alla sjukanmälda – en första sjukhjälp både när det gällde invärtes och när det gällde utvärtes krämpor. – Det finns annat också, som människor hoppas att bli befriade från lika snabbt och enkelt. En tablett mot samvetsnöd och gudslängtan.

Plötsligt slog mig en tanke, där jag stod och parerade tågets krängningar för att bibehålla balansen: Det är kanske många av oss som trängs här, som hade behövt en Bamyl för tillfällig huvudvärk! Och när jag såg i smyg på dem som stod närmast, tyckte jag mig se idel bleka och spända ansikten. – Men tänk om det också fanns medpassagerare, som är färdiga inte för en Bamyl, utan för ett Guds ingripande! – Nej det såg man inte utanpå. Men om det hade funnits någon där i trängseln, som träffats av Guds kallande och bar på en längtan efter Gud men samtidigt led av ett sårigt och infekterat samvete – visste då den människan, var hjälpen fanns? Eller skulle man försiktigt knuffa på grannen och säga: ”Ursäkta, men vet min herre, att Guds rike är nära?” ….. Nej, givetvis blev ingenting gjort eller sagt – kanske beklagligt nog. Snart stod jag i rulltrappan, som förde mig upp i dagsljuset igen. Men tänk om någon …..!

Därför vill jag sluta mitt brev med en hälsning till Er från HERREN: GUDS RIKE ÄR NÄRA! GÖR BÄTTRING! TRO EVANGELIUM!

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 27/11

Ett enda ljus! Det är inte mycket, men det kan betyda så mycket. Jag skulle inte vilja byta ut detta enda adventsljus mot hela Drottninggatans bländande julskyltning. – Skymningen faller därute och mörkret kryper fram ur vrårna. Men mörkret kan aldrig kväva ljuslågan. Ju mörkare det blir desto klarare syns lågan.

”….. och mörkret har icke fått makt därmed…..” Det är Bibelns ord om Ljuset – världens första adventsljus. Advent betyder ju ankomst och syftar på vår Herres och Frälsares ankomst till jorden och på Hans ankomst till oss på nytt med detta nya kyrkoår. Guds Sons hela tillvaro bland människor på jorden var en kamp mellan Guds ljus och mörkret ….. och mörkret fick icke makt därmed. Det var först när ljuset var utbrunnet, som lågan slocknade, för att tändas på nytt en strålande påskdag. Och därmed var det tänt för att aldrig mer slockna. Guds frälsning var ett faktum.

Och därför kan vi vid varje Första Advent med stor tillförsikt sjunga:

När vintermörkret kring oss står.

Då gryr på nytt vårt kyrkoår.

Med nåd och tröst från världens Ljus.

Från Konungen av Davids hus.

Men även om inte mörkret inte har någon makt över Guds Ljus, så har det dock en väldig makt. Det är alltid redo till anfall för att återtaga, vad som ännu kan återtagas. Nog är väl detta mörker något som vi tidvis  kan ana som svarta åskmoln, som vältrar in över odlade fält. Ibland rycker det oss så nära in på livet, att vi trycks mot väggen ut stånd att värja oss mot själens mörker. Ovisshet, hopplöshet, missräkning, kraftlöshet ….. Ja, jag tror att jag skulle kunna fylla rad efter rad med ord, som alla uttrycker själens tomhet och trötthet och de kunde bejakas av oss. Vi skulle kunna säga:” Det är så. Ovissheten gör mig spänd som en stålfjäder och svag för minsta skiftning utom och inom mig.” – eller: ”Missräkningen river mitt inre i trasor. Jag är trött på alla och mig själv.”

Om någon av Er, som läser de här raderna, har det så – tillåt mig få tända ett adventsljus för Er då. Det ljuset skall påminna om Honom, som vet hur mörkt mörkret i verkligheten är och hur försvarslös en ensam och uttröttad själ är. Han som personligen nu är nära, vill få visa, att ”om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt”. Det är inte trots att Han vet allt, som Han ännu står vid vår sida, utan just därför att Han vet allt. På nytt vill han låta fira Advent – Herrens ankomst till oss nu.

Eder tillgivne

Einar Göth