Mikael Göth

Ersta den 12/2 1965

Jag satt vid skrivbordet i mitt arbetsrum på sjukhuset en förmiddag den här veckan, precis som jag brukar göra varje dag. En obeslöjad vintersol sken in genom fönstren. Men jag såg det inte. Jag hade ett arbete, som jag ville få färdigt, men det hade sina hakar, som bromsade upp. Medan tankarna var fullt sysselsatta med ett problem, steg väl blickarna bort till motstående vägg, där en bild av den Korsfäste finns. Men tankarna knuffade undan alla synintryck och jag såg utan att se. Men när en lösning på problemet började skönjas och jag under bråkdelen av en sekund stod på tröskeln till synmedvetandet, anade jag en stor korsskugga, som snuddade vid den Korsfäste. Det var inte den vanliga typen av kors, utan ett, som var format som ett T, ett s.k. Antonius-kors. Ögonblicket efteråt såg jag ju, vad det var: skuggan från fönstret, som överst har en hel ruta och nedtill två fönsterhalvor. Jag har inte tänkt på den där skugga förut, men varje gång jag kom in i rummet denna solljusa dag, sökte blicken det där korset, som, allteftersom solen rullade fram öster-söder-västerut, vandrade sin väg över golvet, tills solen försvann och dagen var slut.

Var och en har sitt kors att bära. Och hurudant det nu än är beskaffat, om det är sjukdomens kors, som pressar till jorden eller det är arbetsbördans, som får oss att digna, eller om det är störda relationer till någon, som vi är beroende av och som kanske står oss nära, som skaver vårt sinne och stjäl vår kraft, så är dock korset alltid nöd. Ibland ligger nöden över oss på et sådant sätt, att våra blickar sugs fast vid vårt kors´ svarta slagskugga och frågan kommer som ett nödrop: Hur skall jag orka?! Men om vi vände oss om, skulle vi se, att Guds nåd lyste över oss som ett ymnigt solsken.

Låt oss, så länge Guds nåd lyser över oss, vandra den väg, som mitt ”fönsterkors”, Antoniuskorset, går varje ny solskensdag. Vi måste börja med att lägga ned vårt kors inför Kristi kors och lyfta våra händer för att få röra vid detta och få förnimma, att Hans kors, som var det svartaste av alla världens kors och det tyngsta, som har tyngt trötta skuldror, dock för oss blivit Guds kärleks och nådes ljus. U ljuset från detta kors – ”Guds underbara ljus” – kan jag i ett förklarat ögonblick få se synden utplånad och erbjudandet räckas mig att få leva som barn till Gud.

Och i kraft av detta möte med min Frälsare, får jag åter axla mitt kors. Nu blir det inte bara börda utan ny nåd – visserligen korsklädd nåd men dock nåd ur Herrens hand. Vunnen av Hans vilja för att vinna genom Hans vilja d.v.s. Kristi kärlek och seger.

Med välsignelsens ord som mitt hjärtas bön får jag så vandra under Guds nådes sken, tills solen går ned och min dag är slut: ”HERRE; LÅT DITT ANSIKTE LYSA ÖVER MIG OCH VAR MIG NÅDIG!”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 5/2 1965

Tänk vad en enda liten nyckel besitter stor makt! Inte på så sätt, att den äger makt i sig själv. Ligger den framför mig på bordet, så är det en metallbit, som är formad på ett särskilt sätt. Men vi vet, att just den där metallbiten är gjord för att användas i ett bestämt syfte – att öppna eller låsa. Nog har vi väl någon gång upplevt den totala hjälplöshet, som bemäktigar sig oss, när vi plötsligt upptäcker, att vi blivit utelåsta. Man känner sig litet dum, där man står framför den dörr, som hade varit så lätt att gå in genom, – om man nu hade haft nyckeln, förstås. – Sådant där har jag varit ute för någon gång och därför klack det till i mig ganska ordentligt härom kvällen, när jag hade gått ner i källaren i det hus, där jag bor, för att hämta en sak. Där nere slog mig tanken som en blixt: ”Men nycklarna, var har jag dem?!” Det var ganska lätt att konstatera, att jag åtminstone inte hade dem på mig. Alltså låg de inne i lägenheten och mellan dem och mig fanns en stängd dörr med ett prydligt patentlås. Det hela samlade ihop sig till en obehaglig kväll. Klockan var ganska mycket och jag kände mig minst sagt olustig, när jag vandrade uppför trappan igen. Mitt slarv måste väl resultera i att jag måste väcka folk, som redan kanske hade gått till nattero, för att få hjälp. Och så kom väl alla människor i huset att vakna av bullret, när låset måste brytas upp. Jo, det här var en snygg historia! Utan att tänka på det, nästan bara för att göra något, tryckte hag ner handtaget – och dörren gick upp! Mina funderingar och farhågor i trappan var onödiga. Dörren hade ju varit öppen hela tiden.

Sådana  farhågor kan ibland gripa oss människor, när vi tänker på Gud. Vi känner oss som människobarn, som har tappat bort portnyckeln till Gud. Hur skall vi kunna komma in? – Låt mig genast få säga: Dörren är öppen! Den öppnades, när vår Frälsare sonade, vad vi brutit.

O gläds min själ, och sjung Hans pris,

Som öppnat dig det paradis,

Vars port din synd tillslutit. (Sv. Ps. 69:3)

Men vi måste också säga, att mellan oss och Gud finns det dubbla dörrar. Den ena dörren har Gud redan öppnat i Kristus Jesus. Den andra dörren leder in till vår personliga kammare. Den har bara handtag på ena sidan – åt vårt håll. Även om bilden haltar, kan vi kanske säga, att det är som två grannar i samma farstu. Den ene grannen vill så gärna komma in till den andre, men hindras av sin egen stängda dörr. Grannens står redan öppen på vid gavel. Men nog vore det väl orimligt att tänka sig, att man skulle in i grannens ljusa lägenhet, bara man slapp att ha med grannen själv att göra. – Låter vi vår dörr gå upp, skall Ljuset från gud kasta en strimma också in i vår kammare. Ja, vi får umgås med Herren själv.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 23/1 1965

På skrivbordet står en vars med tre lysande gula tulpaner. Någon vänlig människa hade ställt in dem för några dagar sedan här på mitt arbetsrum på sjukhuset. Jag såg dem med detsamma jag kom inom dörren. De lyste soligt emot mig och höll grådiset där utanför på avstånd, så att det måste göra halt utanför fönstren. Tre lysande tulpaner fyllde varje kubikmeter av rummet med något odefinierbart men ändå så välgörande genom att bara finnas där.

När jag nu sitter och tittar på dem och låter blicken följa kronbladens mjuka böjningar eller låter den gå på upptäcktsfärd bland ståndare och pistiller i den öppna blomkalkarna, faller mig några ord i minnet, som en gång min Mästare yttrade: ”Känner nu Gud så gräset på marken, vilket idag står och imorgon kastas i ugnen, skulle Han icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?” I frågetecknet ligger svaret: Jo, han kläder oss mycket mer än gräset på marken! Det är en öppen inbjudan till en bekymmerslös tillvaro.

Är det en utopi – ett fantasilandskap? Ja, så länge vi är klentrogna och i motsvarande grad, som klentron lägger under sig ett stycke här och ett annat där av mitt eget jag. Kanske att klentron då går i försvarsställning och pekar på, att ingen människa kan lyfta sig ur denna tillvaro, som är så fylld av nöd och lidande. Men Mästaren ville ju just få säga, att nöd eller lidande inte behöver vara – bekymmer. Ingen människa, kristen eller icke kristen, kommer undan varje form av nöd eller lidande. Men den som har Gud med sig, får också räkna med, att ”Vad Han tar och vad Han giver, samme Fader Han dock bliver, och Hans mål är blott det ena: Barnens sanna väl allena.” D.v.s. att en bekymmerslös tillvaro i lidandet måste sammanföras med ännu en faktor för att räkneexemplet skall gå ihop. Och den för så många okända faktorn är GUD. Mästaren skulle alltså kunna fråga oss: ”Varför vill ni inte räkna på detta sätt, I klentrogne?.

Den dagliga nöden + Gud= Ett bekymmerslöst liv.” Men skall vi inte vänta, att svaret skall bli: Ett liv utan prövningar, eller utan ansvar, utan svårigheter eller möda. Men just detta: Utan bekymmer. Det betyder inte, att man inte vill, vågar eller kan se sanningen om sin nödsituation i ögonen. Man kanske t.o.m. ser den mera klarögt än någonsin. Men man vill räkna med Honom, som sagt: ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden.” Och man vågar räkna med Honom, därför att man i ett välsignat ögonblick fick höra frälsningens ord: ”Dina synder förlåtas dig. Gå i frid.” – – – – Så står de tre tulpanerna här på bordet och vittnar om tro och förtröstan för mig. Får jag lämna dem vidare?

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 15/1

”När jag blir gammal, då blir jag så stor så … så att jag når ända upp till himmelen!” – ”Äsch – det kan man ju inte.” – – – Bar barnsligt trams. Javisst. Det kan få förbli småord, utflugna i vår tillvaros barnkammarhörn. De var ju inte utsagda av någon vetenskapens eller kulturens storman, även om någon gång kanske även sådana ord kan bli barnsligt trams, om det inte bara mäter med människobarnens mått.

Vi har kanske blivit gamla – åtminstone sedda med barnens ögon. Och någon har kanske blivit gammal, sedd med medelålderns och sina egna ögon. Men har vi nått upp till himmelen – till Gud? Vi är kanske böjda att svara på samma sätt: ”Äsch – det kan man ju´ inte.” Möjligen kan det ligga ett korn av resignation i repliken, ty det kan förefalla oss, som om avståndet till himmelen växte, allt efter som vi själva växte upp och blev ”stora2 och år lades till år. Det är kanske så, att barnet bor granne med själva himmelen och att dörren dit finns i en barnkammarvägg. Den dörren betecknar Jesus som trång. Är den trång redan för barnet, så blir den inte rymligare för den som är stor. ”OmI icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.”

Men varför skall det vara så svårt att komma in i himmelriket? – Men är det svårt? Är det inte snarare så absurt enkelt, att människan hindrar sig själv att närma sig dörren, som leder dit. Ingen av himmelens änglar har fått i uppdrag att stå vid dörren och göra intelligenstest på dem, som vill komma in. Det blir inte den intelligentaste teologen, utan den som ödmjukar sig och blir som barnet, som blir den störste i himmelriket. Ty så rättfärdig är gud, att Han låtit samma möjligheter för tillträde till sin gemenskap finnas för både den som fått mycket och den som fått litet vett.

Men där finns något ett annat hinder för oss, som är större. Det kostar nämligen något att komma in genom dörren. Jag menar inte så, att vi behöver lösa inträdesbiljett för att komma in, ty från den stund, då Herren Jesus Kristus, Guds Son, ropar sitt: ”Det är fullkomnat!” står den dörren öppen. Men vi måste offra vår tro på lögnen, att Guds rättfärdighet inte överstiger vår förmåga och att Gud skulle acceptera oss, därför att vi är så snälla.

Att Guds rike är en värld, som människan inte kan tränga sig in i vare sig med makt, list eller övertalning, insåg lärjungarna, när de hade varit tillsammans med Mästaren en tid. Därför frågade de i självuppgivelse: ”Vem kan då varda frälst?” Svar: ”För människorna är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” Att bli så stor, att man kunde nå upp till himmelen, var det mänskligt omöjliga. ”Det kan man ju´ inte”. Men Guds Son gjorde det genom att stiga ned till jorden och genom sin död återvinna oss åt Gud.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 9/1 1965

Redan har vi den sista stora högtidsdagen under julhelgen bakom oss – Trettondag jul. Och i veckan, som ligger framför oss kommer Tjugondedag Knut, då enligt skick och sed julen dansas ut. Julprydnaderna plockas ned och läggs undan till nästa jul. Våra julljus släcks eller får brinna ner i staken.

Julen har varit och kommer väl alltid att vara i mycket hög grad de levande ljuslågornas högtid. Inte minst får detta sin betoning på Trettondedagen.

Hur har vårt julljus nu brunnit denna helg? Ja, nu tänker jag inte direkt på, om vi fått fatt i ljus som inte runnit eller ljus som man inte behövt snoppa eller dylikt. Nej, jag tänker på, att likaväl som Jesus säger: ”Jag är världens Ljus”, så säger Han ju också: ”I ären världens Ljus”.  Det är nu ingen motsägelse, utan meningen är den, att vi är släckta ljus intill dess vi blir tända av Honom. Och det betyder att äga en levande tro.

Nu finns det ju också elektrisk julgransbelysning, som vi sätter i granen av säkerhetsskäl. Tyvärr finns det ljus inom trons värld, som brinner med stadigt och klart sken, men det är också dött sken. Det är ljuslågor, som är riskfria för sin omgivning som elektrisk julgransbelysning. De oroar inte, men värmer inte heller. En död tro kan monteras ner i förvaringslådor för att sedan vid lämpligt tillfälle plockas fram, för att det på nytt skall kunna sprida sitt kalla sken. Levande, brinnande Ljuslågor lägger man inte ned i några kartonger.

Häromdagen, då jag var borta hos vänner, hade man där hemstöpta Ljus, vars vekar inte helt förtärdes av Ljuslågan. Därför blev det så, att när man hade blåst ut ljusen, så stod där hela ljusraden med glödande och rykande vekar. Då först förstod jag, vad som menas med Jesu ord: ”Ett brutet rör skall Han icke sönderkrossa, och en rykande veke skall Han icke utsläcka…”. Kanske får det vara ett ord i det här sammanhanget, som jag får räcka till någon, som under trötthet och prövning visst inte upplever sin tro, som en klart skinande låga.

Men Herren Gud går inte omkring med ett måttband för att mäta höjden av ljuslågorna. Men Han har kanske en ljussax i handen, med vilken Han snoppar ljuset, inte för att det skall slockna, utan för att lågan skall överleva. – Det enda nödvändiga är ju, att vi ser vårt behov av Jesus Kristus såsom vår Herre och Frälsare och håller oss intill Honom.

Du som älskat in i döden

Tänd hos mig den helga glöden.

Du som gav dig helt för mig

Hjälp mig leva helt för dig.

Eder tillgivne Einar Göth