Ersta den 15/1
”När jag blir gammal, då blir jag så stor så … så att jag når ända upp till himmelen!” – ”Äsch – det kan man ju inte.” – – – Bar barnsligt trams. Javisst. Det kan få förbli småord, utflugna i vår tillvaros barnkammarhörn. De var ju inte utsagda av någon vetenskapens eller kulturens storman, även om någon gång kanske även sådana ord kan bli barnsligt trams, om det inte bara mäter med människobarnens mått.
Vi har kanske blivit gamla – åtminstone sedda med barnens ögon. Och någon har kanske blivit gammal, sedd med medelålderns och sina egna ögon. Men har vi nått upp till himmelen – till Gud? Vi är kanske böjda att svara på samma sätt: ”Äsch – det kan man ju´ inte.” Möjligen kan det ligga ett korn av resignation i repliken, ty det kan förefalla oss, som om avståndet till himmelen växte, allt efter som vi själva växte upp och blev ”stora2 och år lades till år. Det är kanske så, att barnet bor granne med själva himmelen och att dörren dit finns i en barnkammarvägg. Den dörren betecknar Jesus som trång. Är den trång redan för barnet, så blir den inte rymligare för den som är stor. ”OmI icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.”
Men varför skall det vara så svårt att komma in i himmelriket? – Men är det svårt? Är det inte snarare så absurt enkelt, att människan hindrar sig själv att närma sig dörren, som leder dit. Ingen av himmelens änglar har fått i uppdrag att stå vid dörren och göra intelligenstest på dem, som vill komma in. Det blir inte den intelligentaste teologen, utan den som ödmjukar sig och blir som barnet, som blir den störste i himmelriket. Ty så rättfärdig är gud, att Han låtit samma möjligheter för tillträde till sin gemenskap finnas för både den som fått mycket och den som fått litet vett.
Men där finns något ett annat hinder för oss, som är större. Det kostar nämligen något att komma in genom dörren. Jag menar inte så, att vi behöver lösa inträdesbiljett för att komma in, ty från den stund, då Herren Jesus Kristus, Guds Son, ropar sitt: ”Det är fullkomnat!” står den dörren öppen. Men vi måste offra vår tro på lögnen, att Guds rättfärdighet inte överstiger vår förmåga och att Gud skulle acceptera oss, därför att vi är så snälla.
Att Guds rike är en värld, som människan inte kan tränga sig in i vare sig med makt, list eller övertalning, insåg lärjungarna, när de hade varit tillsammans med Mästaren en tid. Därför frågade de i självuppgivelse: ”Vem kan då varda frälst?” Svar: ”För människorna är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” Att bli så stor, att man kunde nå upp till himmelen, var det mänskligt omöjliga. ”Det kan man ju´ inte”. Men Guds Son gjorde det genom att stiga ned till jorden och genom sin död återvinna oss åt Gud.
Eder tillgivne Einar Göth
