Ersta den 5/2 1965
Tänk vad en enda liten nyckel besitter stor makt! Inte på så sätt, att den äger makt i sig själv. Ligger den framför mig på bordet, så är det en metallbit, som är formad på ett särskilt sätt. Men vi vet, att just den där metallbiten är gjord för att användas i ett bestämt syfte – att öppna eller låsa. Nog har vi väl någon gång upplevt den totala hjälplöshet, som bemäktigar sig oss, när vi plötsligt upptäcker, att vi blivit utelåsta. Man känner sig litet dum, där man står framför den dörr, som hade varit så lätt att gå in genom, – om man nu hade haft nyckeln, förstås. – Sådant där har jag varit ute för någon gång och därför klack det till i mig ganska ordentligt härom kvällen, när jag hade gått ner i källaren i det hus, där jag bor, för att hämta en sak. Där nere slog mig tanken som en blixt: ”Men nycklarna, var har jag dem?!” Det var ganska lätt att konstatera, att jag åtminstone inte hade dem på mig. Alltså låg de inne i lägenheten och mellan dem och mig fanns en stängd dörr med ett prydligt patentlås. Det hela samlade ihop sig till en obehaglig kväll. Klockan var ganska mycket och jag kände mig minst sagt olustig, när jag vandrade uppför trappan igen. Mitt slarv måste väl resultera i att jag måste väcka folk, som redan kanske hade gått till nattero, för att få hjälp. Och så kom väl alla människor i huset att vakna av bullret, när låset måste brytas upp. Jo, det här var en snygg historia! Utan att tänka på det, nästan bara för att göra något, tryckte hag ner handtaget – och dörren gick upp! Mina funderingar och farhågor i trappan var onödiga. Dörren hade ju varit öppen hela tiden.
Sådana farhågor kan ibland gripa oss människor, när vi tänker på Gud. Vi känner oss som människobarn, som har tappat bort portnyckeln till Gud. Hur skall vi kunna komma in? – Låt mig genast få säga: Dörren är öppen! Den öppnades, när vår Frälsare sonade, vad vi brutit.
O gläds min själ, och sjung Hans pris,
Som öppnat dig det paradis,
Vars port din synd tillslutit. (Sv. Ps. 69:3)
Men vi måste också säga, att mellan oss och Gud finns det dubbla dörrar. Den ena dörren har Gud redan öppnat i Kristus Jesus. Den andra dörren leder in till vår personliga kammare. Den har bara handtag på ena sidan – åt vårt håll. Även om bilden haltar, kan vi kanske säga, att det är som två grannar i samma farstu. Den ene grannen vill så gärna komma in till den andre, men hindras av sin egen stängda dörr. Grannens står redan öppen på vid gavel. Men nog vore det väl orimligt att tänka sig, att man skulle in i grannens ljusa lägenhet, bara man slapp att ha med grannen själv att göra. – Låter vi vår dörr gå upp, skall Ljuset från gud kasta en strimma också in i vår kammare. Ja, vi får umgås med Herren själv.
Eder tillgivne Einar Göth
