Mikael Göth

Ersta den 8/5 1965

När man tänker tillbaka på barndomen och uppväxttiden, frapperas man väl av, hur inrutad tiden var. Året bestod av några rejält tilltagna rutor – skolans hösttermin och vårtermin samt sommarlovet. Man märkte påtagligt, när gränserna passerades. Ingen tvekan behövde råda om, när exempelvis sommaren började. Den började i samma stund, som den vithårige inspektorn för skolan ”hemförlovade ungdomen till den stundande sommaren”. När vi lämnat skolan bakom oss, blir gränserna alltmer flytande. Men kanske upplevs månadsskiftet april-maj ännu som en sådan där gräns, som vi med ett enda kliv passerar för att plötsligt befinna oss inne i våren. Naturligtvis kan väl vårvärmen ha kommit på besök långt tidigare eller kan väl vårgrönskan ha försovit sig, så att den inte kommer förrän ett gott stycke in i maj. Men ändå kan vi känna, att vi lämnar något, som vi använt länge nog och stiger i något nytt, när valborgsmässoeldarna flammar och de kända och kära vårsångerna plockas fram ur sina förvaringsrum.

Ute på vårt Ersta-berg hade också vi en sådan vårbrasa. Grenar och brädstumpar och annat eldfängt bråte hade buntats ihop och stod som en pelare rätt upp och ner. Det som i dagsljus visade sig vara bara hopplockat skräp, framträdde i en helt annan skepnad, när eldslågorna flammade mot himlen, medan vårskymningen tyst som en andedräkt smög sig över vår stad.

Medan lågorna gör snabba glödritningar i skyn och gnistorna far som kortlivade eldflugor i vindriktningen, kan kanske psalmversersens ord tränga sig på oss:

”Där bönens låga brinner,

Tron förgår i köld och natt,

Kärlekseldens glöd försvinner,

Hoppets stråle lyser matt …”

Ibland kan en människa uppleva sig inte bara oskicklig till att bedja, så att hon inte riktigt vet, hur hon skall uttrycka sig, utan även olämplig till att bedja. Ens religiösa kostym sitter illa och är opressad, Det är rörigt invärtes och fläckigt. Det är mest bara bråte, som är hopbuntat. – Ja, det är sant. Sådana är vi – både den, som aldrig beder och den, som ofta beder. Men Gud har ju inte väntat, att vi skulle vara några skönt utmejslade marmorkolonner. Sådana förblir kalla och döda. Men där människan står som en enda risig bunt av misslyckanden, försummelser och syndafall, som överlever alla försök till glömska, där kan bönens låga få fotfäste. Det är ju sådana som vi är, inte sådana vi borde vara, som vi får komma. Nog har vi väl då anledning att både bedja, bekänna och tacka – men kanske först och främst med bönen, att Han själv lär oss att bedja.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 30/4 1965

Förra veckan hade jag anledning att skriva om de stora grävskoporna, som rakade rent ända ner till berggrunden. Nu ligger berghällarna där och solar sig i vårvärmen och grävskoporna har retirerat mot Folkungagatan. Idag såg jag en man vara i färd med att klä de återstående trädens stammar med plankor, så att det inte skulle skadas. Planka vid planka lutades mot stammen och till sist slog han ett stålband omkring alltsammans. Och jag såg, att han drog till ordentligt. Nu står träden där skyddade för stenblock och tunga maskiner.

Sådan är Guds nåd. Gud liksom ställer sin nåd, som skydd runt omkring människan. När solen lyser över vår tillvaro och några större omvälvningar inte synes vara för handen, då glömmer vi så lätt, att vi i allt är beroende av Guds nåd. Kanske kan vi tala om den. Men vi låter den ligga som en plankhög bredvid oss.

Är det då så livsnödvändigt att leva i detta Guds-beroende? Utan Gud är vi alldeles oskyddade, när vassa stenblock vräks mot oss och slår djupa hugg i stammen. Guds profet säger: ”Herrens nåd är det, att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med Hans barmhärtighet.” Guds nåd är Hans oförtjänta ynnest och välbehag för Jesu Kristi skull. Det finns bara ett sätt för oss människor att kunna ”umgås” med Gud och det är under Hans nåd.

Även om vi inte inser det, så vet dock Gud, att vi behöver denna nåd. Därför omger Han oss fortfarande med nåden, liksom träden nere i sjukhusparken omges av de skyddande plankorna. Men Han måste kanske också lägga ett stålband omkring oss, som vi inte kan skaka av oss. – Varför låter Han detta ske? – Varför lät Han mig inte få växa utan dessa band, som tränger mig från alla sidor? – Var månne för att jag inte skulle försumma Hans nåd, som är min eviga räddning? –

Kanske skall vi också få se, att mellan oss och bandet, som klämmer oss så, står Guds nåd. Nöden blev bandet, som höll oss kvar inom nåden.

”I ALL DERAS NÖD VAR INGEN VERKLIG NÖD

TY HANS ANSIKTES ÄNGEL FRÄLSTE DEM.

DÄRFÖR ATT HAN ÄLSKADE DEM OCH VILLE SKONA DEM

FÖRLOSSADE HAN DEM.

HAN LYFTE DEM UPP OCH BAR DEM ALLTJÄMT

I FORNA TIDER.” Jes. 63:9

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 23/4 1965

Från mitt sjukhusfönster har jag under någon tid kunnat följa grävskopornas arbete nere i sjukhusparken. Som gigantiska urtidsödlor har de rört sig där nere bland träden och buskarna. Med mekanisk okänslighet har de böjt sina järnhalsar för att, när de åter rätat på sig, ha skoporna så fulla, att jord och småsten runnit ur mungipor och svarta tänder. Marken ligger där, sårig och oskyddad. Häromdagen föll en av kastanjerna och idag försvann en klunga syrénträd. – – – Ja, jag vet, att detta är nödvändigt för att de, sedan länge planerade byggnaderna, skall kunna uppföras. Men känsla och förstånd går inte alltid hand i hand och därför har jag inte kunnat hindra att tankarna på kastanjen och syrénbuskarna har kommit igen. Sjukhusparkens övriga träd och buskar står om några veckor i sin skiraste och fagraste grönska. Den stora kastanjen hann aldrig slå ut i år, även om knopparna var på god väg.

Sårig och oskyddad likt marken framför mitt fönster. – – – Sådan mången sin tillvaro. Livet har gått fram över människan som en grävskopa, vilket har resulterat i att mycket som kanske hade kunnat grönska aldrig fick slå ut. – Men inte har väl hela livet varit sådant. Det har kanske funnits år, som grönskat och blommat i vår- och sommarfägring. Men nu är allt så helt förändrat och det, som har försvunnit, går inte att återställa. ”Ett oblitt öde ville det..!” – Ödet? En okänslig maskin, som vältrar in över en oskyddad människa! Det skrämmer i sin ödslighet.

Men låt mig nu till den, som har det så, får säga tre ord, som vi möter i denna söndags text: ”Det är HERREN.” Jag vet, att jag genast kommer att ställas inför den anklagande frågan: ”Men hur kan Gud vilja…?” Och jag vet, att jag inte kan ge ett svar, som täcker allt, som ligger bakom den frågan. Men jag vet också, att GUD ofta gräver djupt, men att Han dock inte är en okänslig järnskopa. Han vet, vad livet och lidandet är. Han vet, hur mycket det är värt att offra för en människas räddning. – Det var inte en grävskopa utan en Herdes hand.

FADER, DU vars hjärta gömmer

Helighet, som allting dömer,

Kärlek, som förlåter allt,

Du vill döda

För att föda

Oss på nytt till ny gestalt. (Sv. Ps.305:1)

Eder tillgiven Einar Göth

Ersta den 17/4 1965

När jag för några veckor sedan var på resa på Gotland, hade jag anledning att bl.a. även besöka Hemse kyrka, som ligger på södra delen av ön. Det kan inte förnekas, att Gotland är ett gott land i många avseenden inte minst i fråga om kyrkobyggnader och Hemse kyrka är därvid inte något undantag. När jag en stund satt i kyrkbänken och lät blicken följa valvens båglinjer, som spände mot de vitgnistrande väggarna och taket, eller försökte tolka raden av kalkmålningar utmed kyrkans norra långsida, greps jag plötsligt av en påtaglig känsla av glädje. Hela den underbart vackra kyrkan var som en enda stor lovsång, vars verser vore skrivna av olika människor från skilda tider. De, som en gång på 1100-talet byggde kyrkan, är för oss nutida gudstjänstfirare okända men vi möts av deras lovsång, när vi träder in över kyrktröskeln. Och han, som smyckade kyrkan med de första väggmålningarna hundra år efter, den hade invigts till gudstjänst, är namnlös för oss liksom hans konstnärliga efterträdare på 1300- och 1400-talen. Alla har de tystnat, men det, som de skrev till deras uppståndne Herre, ljuder ännu klart bland oss. Ty att hela kyrkan bär prägeln av påsk och uppståndelse, är så på kyrkan påtagligt, att man inte ytterligare hade behövt göras uppmärksam därpå.

Men nu finns där i kyrkan något, som ytterligare understryker påsk och segerglädje – en detalj, som egentligen inte är en detalj utan det väsentligaste i denna underbara helgedom – Triumfkrucifixet. Omedelbart man kommer in i kyrkan, dras blickarna dit, där det hänger i valvbågen framför altaret, Där har dess plats varit i 800 år och utan ord talat sitt tydliga språk till generation efter generation, som här har samlats till lovsång inför denne Herres ansikte. Där jag satt nere i kyrkbänken, såg jag mycket tydligt, att det var en bild av den Korsfäste såsom Segraren, ty törnekronan var ersatt med en konungakrona. När jag, innan jag lämnade kyrkan, gick fram och stannade nedanför krucifixet, möttes inte mina blickar av det stela leende och den okänsliga upphöjdhet, som man kan finna hos vissa triumfkrucifix från tidig medeltid, utan här stod man inför Segraren, som i sina behärskade ansiktslinjer återspeglade en övervunnen smärta.

När jag så här utförligt har skrivit om triumfkrucifixet i Hemse kyrka, har jag gjort det för att kunna önska er alla en Glad Påsk. Både Er, som är eller varit sjuka och, som är i tjänst i påsk. Jag gör det därför, att det, som krucifixet i en gotlandskyrka har predikat i 800 år, är ett glädjens bud för oss 1965. Ty också vi har en Frälsare, som genom sin död och uppståndelse har öppnat väg till glädjen hos Gud.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 9/4 1965

Att vara ensam. – För många människor döljer de orden en bitter erfarenhet. De blir ord, uttalade i tomt rum. De blir eko, som återkastas av hjärtats nakna väggar och förstärker känslan av ensamhet. Så blir ensamheten törnen, som sargar och sårar, så snart människan sträcker sig för att nåt utanför sin ensamhet. Tills sist kan det bli en livsfråga för henne att finna väg därur.

Finns det någon möjlighet att finna väg upp ur den ravin, som den ensamme fallit ner i? Den som ligger isolerad på sitt sjukrum eller vandrar ensamma vardagsvägar, tänker kanske så: ”Om jag ändå hade folk omkring mig, så vore isoleringen bruten!” Det är möjligt, men dock inte säkert. Ty ensamheten jagas inte bort av än så många människor. Den trängs inte undan av det malande ljudet från radioapparatens skvalmusik. Den försvinner inte som ett moln för neonskyltarnas färgkaskadrar, utan har bara dragit sig undan i mörka gatumynningar.

Och ändå finns det en väg från att vara tvungen att vara ensam till att kunna vara ensam – inte bara därför att man är tvungen till det, utan därför att man får. Det är stillhetens Väg, som är så smal och oansenlig väg, att man har svårt att finna den. Det är inte samma väg som resignationens, som präglas av tomhet  och saknad.

Nej, stillhetens Väg är en Guds-väg – en ensamhet fylld med gudomligt innehåll. Och så når oss Guds mångtusenåriga maning i Psaltarpsalmen i vår Bibel: ”Bliven stilla och besinnen att JAG är GUD.” Där bryts ensamheten av ett gudomligt ingripande i livet.  Och med förvåning får kanske den ensamma människan uppleva, att hennes ensamhet blir en ensamhet med Gud. Kanske måste detta bli varje människas väg att genom ensamheten med Gud kunna och få uppleva gemenskapen med Honom – en gemenskap vars motsvarighet inte finns i något annat sammanhang.

Så är vi kanske redo att gå in i Stilla veckan, som den vecka av ålder kallas, som närmast föregår Påskdagen. Märkligt nog börjar den med en segerfanfar, när jubelsången växer alltmer i styrka kring Mästaren från Nasaret, då denne drar in i Jerusalem för att där tillryggalägga den sista etappen av sin lidandesväg. Ensam gick Han den mörka vägen för att den verkliga ensamheten – skilsmässan från Gud – icke skulle bli vår lott. Han möter oss vid Skärtorsdagens nattvardsbord. Han låter oss ana glödande gudomlig kärlek i Långfredagens mörker. Och redan får vi skönja, hur det Ljusnar vid randen mot en ny Påskdag.

O JESU, DU vår broder kär,

DU vill oss alltid vara när.

I vårt elände hos oss bliv

Och hjälp oss till ett evigt liv.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 3/4 1965

Det var söndagsmorgon.  Solen silade genom ett tunt molntäcke och gav liv åt det annars folktomma gatorna. Jag var på besök i en för mig tämligen okänd stad., något som tillsammans med solskenet lockade mig att göra en tidig morgonvandring i staden före högmässotid.

Jag kunde inte låta bli att reflektera över, där jag ganska planlöst flanerade utmed gatan, att just den tidiga söndagsmorgonen nog är den tystaste tiden under hela veckan – nätterna inberäknande – i en ordinär svensk stad. Det enda som egentligen hördes, var mina egna fotsteg, vars ljud förstärktes av sandkornen, som snösmältningen hade lämnat kvar på trottoaren. Duvorna kunde äntligen i lugn och ro få mönstra varje stenskarv ute på körbanan för att därigenom få en lämplig sammansättning av söndagsfrukosten.

Kanske just på grund av den nästan totala stillheten, riktades min uppmärksamhet desto starkare på en man, som dök upp från en tvärgata. Att han var ute inte bara för att promenera, förstod jag på hans brådskande steg. Den uppknäppta ytterrocken svepte omkring honom, då han hastigt vek av mot mitt håll på andra sidan gatan. När vi hade kommit i jämnhöjd med varandra, tog han ett steg ut i körbanan och ropade: ”Kan ni säga mig, var Hästgatan ligger?” Hur jag än rannsakade mitt minne efter gatunamn, som jag hade hört, kunde jag inte placera denna gata i något för mig känt sammanhang. Sedan jag beklagat min okunnighet på detta område, skyndade mannen utan ett ord vidare. – När jag fortsatte minavbrutna promenad åt mitt håll, kunde jag inte låta bli att tänka på mannen, som jag hade mött. Om jag bara hade haft kartan över staden, som jag hade köpt tidigare, hade jag ju kunnat hjälpa honom.

Under mina funderingar hade jag väl korsat ett par tvärgator och skulle just gå över en tredje, då jag hejdade mig. Uppe på husväggen stod det med prydliga bokstäver på en skylt:”Hästgatan”. Jag vände mig om för att om möjligt få syn på mannen, men han hade redan försvunnit. – åt fel håll.

Förmodligen har många av er upplevt detsamma. Med ett beklagande hoppas vi, att den vilsne skall stöta på någon, som kan visa till rätta. Men det finns allvarligare förhållanden, då så många står vilsna och famlande. Tänk om någon med brådska i rösten hade frågat om vägen till Gud! Hade vi då stått lika rådvilla? Hade vi kunnat tala om, att vägen heter Jesus Kristus, – att man måste vända om för att nå den vägen, – att man genom syndabekännelse och syndaförlåtelse blir en ny människa och får ett nytt och levande hopp? – – –

Ligger den vägen långt bort? Och är det mödosamt att nå den? – Var människa, som i längtan frågar så, står redan vid korsningen av levnadsvägen och livets väg. I den korsningen har Gud rest FÖRSONINGENS KORS.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/3 1965

Jag hade just kommit över Slussen och skulle vika in på en av gränderna, som leder till Västerlånggatan, då jag kände en påtaglig olust att krypa in bland husen. Nej, även om det blev en omväg för mig, valde jag att gå utmed kajen så nära vattnet och båtarna som möjligt. Jag tycket att bensinångorna stod mig i halsen och kom ögonen att svida. Trafikbullret satt som proppar i öronen. Men långt därute mellan Kastellholmen och Söderbergen kretsade måsarna i långa, eleganta cirklar, som då och då avbröts av en djupdykning, signalen för en stunds vild kalabalik i kampen om bytet. – På kajen var det ganska lugnt. De två stora passagerarångarna, som låg förtöjda vid var sin kajplats, såg ut som om de hade tagit sig en liten middagsslummer. Den dimgråa luften mjukade upp konturerna på föremålen på kajen. – Det var länge sedan jag gav mig tid att gå den här vagen, men när jag var i pojkåren, skänkte det alltid något av spänning att titta på båtarna, som hade kommit utifrån, från en värld, som var okänd och gränslös. De små skyltarna, som angav kajplatsernas nummer med röda siffror, tyckte jag, att jag kände igen från förr, där de satt högt uppflugna på sina stolpar. Och däremellan  återkom med strikt regelbundenhet de andra stolparna, som var samlingspunkter för de röd-vita räddningsredskapen: stegen, båtshaken och frälsarkransen. Förstrött läste jag, vad som stod målat med svarta bokstäver på ringen: Stockholms hamn – Svenska liv. Av någon anledning läste jag det där, varje gång jag passerade en sådan där ”räddningsstation”. Stockholms hamn – Svenska liv. Jag tyckte faktiskt, att det så där i halvdimman var riktigt dekorativt.  Stegen och båtshaken, som pekade åt var sitt håll, tecknade ett regelbundet återkommande ”V” – ”Victory” – seger. När jag hade passerat det sista V- tecknet, slog det mig, att det ju hade stått  ”Svenska liv” på frälsarkransen. Nej – naturligtvis var det inte i dekorationssyfte, de stod där. Det var för att rädda svenska liv eller om man så vill, liv vid svenska hamn.

”Svenska liv” på en frälsarkrans! Det ger visst mer att tänka på…

När jag den törnekrona

För mina synder har

Som synden att försona

DU, HERRE JESU, bar,

Då brinner allt mitt hjärta

Av tacksamhet mot DIG.

Pris DIG, att dödens smärta

Du smakat har för mig.           Sv. Ps 83:1

När vi låter Kristi frälsarkrans bli räddningen i våra liv, då tecknar sig ett ”V” mot himlen, segertecknet. Då blir det glädje i himlen hos GUD och hans änglar.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 19/3 1965

Kall och ogästvänlig låg dimman utmed hela gatan liksom på lur för att med sina långa, fuktiga fångstarmar suga sig fast i var och en som vågade sig ut. Den hade kommit till sta´n under natten på smygande, luddiga fötter och ringlat sig runt varje hus, medan vi låg och sov. Det föreföll sig nästan, som om hösten haft något gammalt restlager kvar, som ännu inte hade gått åt, men som nu släppts ut på marknaden.

Därför var det inte utan viss förvåning, som jag hörde ett av mina barns kommentarer, när hon kikade igenom gardinspringan: ”Pappa, nu är det vår!” Jag hade förstås inte på länge upplevt en så höstlig morgon, som denna, men kommentatorn framme vid fönstret fortsatte frejdligt: ”Det regnar nog snart.”

Att flickbarnet hade rätt, det är ju klart. Det är verkligen snart vår, även om det är dimmigt och höstligt idag. När skall vi väl lära oss, att sätta in allt i ett större sammanhang än bara stundens? Kanske måste det till dimmiga dagar för att våren skall kunna spira, sommaren blomma och hösten bära frukt en gång. Kanske skall det till töcken för att vi skall inse, att vi behöver ledas även de dagar, då vi menar oss se något mer än bara en handbredd framför oss. Visst upplever vi väl mycket starkt behovet av att bli ledda av En, som ser och En som vet. Men vi skyggar för Hans ord om att bli ledd dit man inte vill.

För att vi skall få den trygghet, som ligger i att bli ledd, då man ingenting ser själv, måste vi alltmer lära känna Honom som leder. I en psalm av Jeanna Oterdahl läser vi:

O Du som ser, o DU som vet

Vart stackars väsens hemlighet,

Som också vet, långt mer än jag,

Mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i DIN hand.

Bränn slagget med DIN renhets brand

Och låt mig leva i DITT land,

Min FADER och min GUD.

Om än den väg, som för till DIG

Är smärtornas och dödens stig,

Så lär mig vilja, GUD, ändå

Den tunga vägen gå.

Den gång DU viskade DITT: Bliv,

DU ville mening med i mitt liv.

DIN FADER och min GUD.       Sv. Ps 527

Även om ”smärtornas och dödens stig” blir vår väg, så kommer den aldrig att behöva vara övergivenhetens väg. Men när HERREN JESUS gick den vägen, då var den också ensamhetens för vår skull. Nu vill HAN dela mörkret och tyngden, för att vi skall få dela med HONOM glädjen och friden.

Eder tillgivne Einar Göth