Ersta den 8/5 1965
När man tänker tillbaka på barndomen och uppväxttiden, frapperas man väl av, hur inrutad tiden var. Året bestod av några rejält tilltagna rutor – skolans hösttermin och vårtermin samt sommarlovet. Man märkte påtagligt, när gränserna passerades. Ingen tvekan behövde råda om, när exempelvis sommaren började. Den började i samma stund, som den vithårige inspektorn för skolan ”hemförlovade ungdomen till den stundande sommaren”. När vi lämnat skolan bakom oss, blir gränserna alltmer flytande. Men kanske upplevs månadsskiftet april-maj ännu som en sådan där gräns, som vi med ett enda kliv passerar för att plötsligt befinna oss inne i våren. Naturligtvis kan väl vårvärmen ha kommit på besök långt tidigare eller kan väl vårgrönskan ha försovit sig, så att den inte kommer förrän ett gott stycke in i maj. Men ändå kan vi känna, att vi lämnar något, som vi använt länge nog och stiger i något nytt, när valborgsmässoeldarna flammar och de kända och kära vårsångerna plockas fram ur sina förvaringsrum.
Ute på vårt Ersta-berg hade också vi en sådan vårbrasa. Grenar och brädstumpar och annat eldfängt bråte hade buntats ihop och stod som en pelare rätt upp och ner. Det som i dagsljus visade sig vara bara hopplockat skräp, framträdde i en helt annan skepnad, när eldslågorna flammade mot himlen, medan vårskymningen tyst som en andedräkt smög sig över vår stad.
Medan lågorna gör snabba glödritningar i skyn och gnistorna far som kortlivade eldflugor i vindriktningen, kan kanske psalmversersens ord tränga sig på oss:
”Där bönens låga brinner,
Tron förgår i köld och natt,
Kärlekseldens glöd försvinner,
Hoppets stråle lyser matt …”
Ibland kan en människa uppleva sig inte bara oskicklig till att bedja, så att hon inte riktigt vet, hur hon skall uttrycka sig, utan även olämplig till att bedja. Ens religiösa kostym sitter illa och är opressad, Det är rörigt invärtes och fläckigt. Det är mest bara bråte, som är hopbuntat. – Ja, det är sant. Sådana är vi – både den, som aldrig beder och den, som ofta beder. Men Gud har ju inte väntat, att vi skulle vara några skönt utmejslade marmorkolonner. Sådana förblir kalla och döda. Men där människan står som en enda risig bunt av misslyckanden, försummelser och syndafall, som överlever alla försök till glömska, där kan bönens låga få fotfäste. Det är ju sådana som vi är, inte sådana vi borde vara, som vi får komma. Nog har vi väl då anledning att både bedja, bekänna och tacka – men kanske först och främst med bönen, att Han själv lär oss att bedja.
Eder tillgivne Einar Göth
