Ersta den 26/2 1965
Det finns vissa ting, som kan värderas inte efter vad de egentligen är, utan efter vad de ger. Den tavla, som jag har i tankarna, skulle aldrig kunna komma upp p en konstsalongs vägg, därför att den inte är konst. Men jag tror inte heller att den i något annat sammanhang skulle visa sig särskilt värdefull. Det är ett tryck, förmodligen från någon gång på 80-talet. Men för mig är det en minnestavla och det är den på två sätt.
Den väcker hos mig minnet av den åttioåriga damen, som en gång som ung i slutet av förra seklet tillsammans med sina föräldrar bosatte sig i Stockholm. Hon kom att under årens lopp bo på många olika ställen inom staden. Jag tror, att nästan varje stadsdel inom tullarna hade varit ”hennes” längre eller kortare tid. Kanske hade hon under sina Stockholms-år flyttat ett tiotal gånger d.v.s. gång på gång brutit upp för att omplanteras på ett nytt ställe. Man kunde ha väntat, att i henne möta en orolig och rastlös människa. Men så var icke fallet. Jag har minnen från min tidiga barndom, då jag tillsammans med mina föräldrar besökte hennes lilla, prydliga hem. Det som framförallt präglar minnet från dessa besök är inte något direkt synintryck, även om det visst fanns mycket att se och beundra. Inte heller finns väl i mitt minne något yttrande, som särskilt väl fastnat. Nej, det väsentligaste var friden och ron hos henne och i hennes hem. Även om hon bytte bostad många gånger bytte hon aldrig bort det som präglade hennes tillvaro. Kanske att förklaringen till, att det ömtåligaste av allt – stillheten och tryggheten – inte gick sönder vid alla flyttningarna, kund spåras i tavlan, som jag nyss skrev om. Den hängde alltid i tamburen eller hallen, väl synlig så snart man kom inom dörrarna. Vad var det då i denna tavla, som kan ge ledtråden till hennes hemlighet? I snirklade 1800-talsbokstäver står det tryckt överst på tavlan: EN KRISTENS DAGORDNING. Hennes dag var en kristen dag.
Denna tavla, som påminner mig om en, ”som fullbordat sitt lopp”, är en minnestavla också på det sättet, att varje morgon på nytt inskärper hos mig, att den nya dagen är en gåva fån Gud och att jag får leva denna dag i Guds gemenskap.
Vad är då en kristen dagordning? Den första och viktigaste regeln är, som orden lyder på den gamla tavlan: ”Dagligen, ja, för hvar dag hålla god vänskap med Gud”. Gud har verkligen visat, att Han vill hålla vänskap med oss trots allt, då Han utgav sin enfödde Son o vårt ställe och för vår synds skull. Men vill vi hålla vänskap med Honom? Inte är väl det en vänskap, att aldrig fråga efter den, som man menar sig vara vän med. Men Han frågar idag efter oss.
Eder tillgivne Einar Göth
