Ersta den 5/3 1965
Nu när dagarna blivit märkbart längre och vi inte utan känsla av nyvaknande liv konstaterar att solen värmer och skymningen faller mjukare och liksom tänjer ut sig på mörkrets bekostnad, då träder vi över tröskeln till den kyrkoårstid, som redan i sitt första anslag låter oss ana vemodet inför ”kärleken som lider”.
Se, vi går upp till Jerusalem
I heliga fastetider
Attt skåda, hur JESUS KRIST; GUDS SON,
I syndares ställer lider.
Vi går in i ett drama, där vi inte bara är åskådare utan medagerande, – ett drama, som inte blott och bart är ett spel utan en verklighet.
Jag tror det ligger en ganska god portion människokännedom i den vanligaste av alla julvisor, som vi sjunger om och om igen, därför att den är alle mans egendom. ”Nu är det jul igen – och julen varar intill påska…” Kanske att vi skulle vilja göra det där sjumila-klivet från jul och direkt till påsk, och hoppa över alla mörka mellanperioder. Det smakar bäst att få resa sig från ett dignande julbord för att kunna sätta sig till ett lika dignande påskbord, utan att behöva oroas av Getsemane-vånda och Golgata-nöd. Men t.o.m. den folkliga julvisan vet, att det inte är sant, att ”julen varar intill påska – ty däremellan kommer fastan.”
Fastetid innebär något av försakelse och passionstid betyder lidandestid. Hur skall jag kunna på ett rätt sätt vandra genom denna faste- och passionstid? Fariséen, som stod i templet, försakade litet. Han gav tionde av vad han ägde till de fattiga och ändå gick en ockrare, som kommit innanför tempeldörrarna, hem mer rättfärdig än den ”fromme”. – Men publikanen Sackeus offrade också något för Herren, nämligen först och främst sin prestige inför människor, då hanklättrade upp i ett träd. Han lämnade sin invanda tankevärld och sin ombonade högstandard. Varför? Inte för att synas bättre, utan för att kunna se Herren bättre.
Kanske är det så vi skall se vår fastetid – att försaka något för att kunna se Honom bättre, som vandrar passionsvägen framåt mot försoningens kors. Och det betyder inte i första hand pengar, utan det betyder något av mig själv. Det betyder att försaka min egen och andra människors uppfattning om min mer eller mindre gedigna präktighet och bara fråga efter Guds uppfattning. Ja, inte ens ta för givet, att Guds uppfattning om mig sammanfaller med min egen eller andra människors. Det är då förutsättningen finns för att vi skall lämna vår trygga tillvaro och börja följa Honom, som går ”upp till Jerusalem”.
Eder tillgivne Einar Göth
