Ersta den 19/3 1965

Kall och ogästvänlig låg dimman utmed hela gatan liksom på lur för att med sina långa, fuktiga fångstarmar suga sig fast i var och en som vågade sig ut. Den hade kommit till sta´n under natten på smygande, luddiga fötter och ringlat sig runt varje hus, medan vi låg och sov. Det föreföll sig nästan, som om hösten haft något gammalt restlager kvar, som ännu inte hade gått åt, men som nu släppts ut på marknaden.

Därför var det inte utan viss förvåning, som jag hörde ett av mina barns kommentarer, när hon kikade igenom gardinspringan: ”Pappa, nu är det vår!” Jag hade förstås inte på länge upplevt en så höstlig morgon, som denna, men kommentatorn framme vid fönstret fortsatte frejdligt: ”Det regnar nog snart.”

Att flickbarnet hade rätt, det är ju klart. Det är verkligen snart vår, även om det är dimmigt och höstligt idag. När skall vi väl lära oss, att sätta in allt i ett större sammanhang än bara stundens? Kanske måste det till dimmiga dagar för att våren skall kunna spira, sommaren blomma och hösten bära frukt en gång. Kanske skall det till töcken för att vi skall inse, att vi behöver ledas även de dagar, då vi menar oss se något mer än bara en handbredd framför oss. Visst upplever vi väl mycket starkt behovet av att bli ledda av En, som ser och En som vet. Men vi skyggar för Hans ord om att bli ledd dit man inte vill.

För att vi skall få den trygghet, som ligger i att bli ledd, då man ingenting ser själv, måste vi alltmer lära känna Honom som leder. I en psalm av Jeanna Oterdahl läser vi:

O Du som ser, o DU som vet

Vart stackars väsens hemlighet,

Som också vet, långt mer än jag,

Mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i DIN hand.

Bränn slagget med DIN renhets brand

Och låt mig leva i DITT land,

Min FADER och min GUD.

Om än den väg, som för till DIG

Är smärtornas och dödens stig,

Så lär mig vilja, GUD, ändå

Den tunga vägen gå.

Den gång DU viskade DITT: Bliv,

DU ville mening med i mitt liv.

DIN FADER och min GUD.       Sv. Ps 527

Även om ”smärtornas och dödens stig” blir vår väg, så kommer den aldrig att behöva vara övergivenhetens väg. Men när HERREN JESUS gick den vägen, då var den också ensamhetens för vår skull. Nu vill HAN dela mörkret och tyngden, för att vi skall få dela med HONOM glädjen och friden.

Eder tillgivne Einar Göth