Ersta den 26/3 1965
Jag hade just kommit över Slussen och skulle vika in på en av gränderna, som leder till Västerlånggatan, då jag kände en påtaglig olust att krypa in bland husen. Nej, även om det blev en omväg för mig, valde jag att gå utmed kajen så nära vattnet och båtarna som möjligt. Jag tycket att bensinångorna stod mig i halsen och kom ögonen att svida. Trafikbullret satt som proppar i öronen. Men långt därute mellan Kastellholmen och Söderbergen kretsade måsarna i långa, eleganta cirklar, som då och då avbröts av en djupdykning, signalen för en stunds vild kalabalik i kampen om bytet. – På kajen var det ganska lugnt. De två stora passagerarångarna, som låg förtöjda vid var sin kajplats, såg ut som om de hade tagit sig en liten middagsslummer. Den dimgråa luften mjukade upp konturerna på föremålen på kajen. – Det var länge sedan jag gav mig tid att gå den här vagen, men när jag var i pojkåren, skänkte det alltid något av spänning att titta på båtarna, som hade kommit utifrån, från en värld, som var okänd och gränslös. De små skyltarna, som angav kajplatsernas nummer med röda siffror, tyckte jag, att jag kände igen från förr, där de satt högt uppflugna på sina stolpar. Och däremellan återkom med strikt regelbundenhet de andra stolparna, som var samlingspunkter för de röd-vita räddningsredskapen: stegen, båtshaken och frälsarkransen. Förstrött läste jag, vad som stod målat med svarta bokstäver på ringen: Stockholms hamn – Svenska liv. Av någon anledning läste jag det där, varje gång jag passerade en sådan där ”räddningsstation”. Stockholms hamn – Svenska liv. Jag tyckte faktiskt, att det så där i halvdimman var riktigt dekorativt. Stegen och båtshaken, som pekade åt var sitt håll, tecknade ett regelbundet återkommande ”V” – ”Victory” – seger. När jag hade passerat det sista V- tecknet, slog det mig, att det ju hade stått ”Svenska liv” på frälsarkransen. Nej – naturligtvis var det inte i dekorationssyfte, de stod där. Det var för att rädda svenska liv eller om man så vill, liv vid svenska hamn.
”Svenska liv” på en frälsarkrans! Det ger visst mer att tänka på…
När jag den törnekrona
För mina synder har
Som synden att försona
DU, HERRE JESU, bar,
Då brinner allt mitt hjärta
Av tacksamhet mot DIG.
Pris DIG, att dödens smärta
Du smakat har för mig. Sv. Ps 83:1
När vi låter Kristi frälsarkrans bli räddningen i våra liv, då tecknar sig ett ”V” mot himlen, segertecknet. Då blir det glädje i himlen hos GUD och hans änglar.
Eder tillgivne Einar Göth
