Ersta den 3/4 1965
Det var söndagsmorgon. Solen silade genom ett tunt molntäcke och gav liv åt det annars folktomma gatorna. Jag var på besök i en för mig tämligen okänd stad., något som tillsammans med solskenet lockade mig att göra en tidig morgonvandring i staden före högmässotid.
Jag kunde inte låta bli att reflektera över, där jag ganska planlöst flanerade utmed gatan, att just den tidiga söndagsmorgonen nog är den tystaste tiden under hela veckan – nätterna inberäknande – i en ordinär svensk stad. Det enda som egentligen hördes, var mina egna fotsteg, vars ljud förstärktes av sandkornen, som snösmältningen hade lämnat kvar på trottoaren. Duvorna kunde äntligen i lugn och ro få mönstra varje stenskarv ute på körbanan för att därigenom få en lämplig sammansättning av söndagsfrukosten.
Kanske just på grund av den nästan totala stillheten, riktades min uppmärksamhet desto starkare på en man, som dök upp från en tvärgata. Att han var ute inte bara för att promenera, förstod jag på hans brådskande steg. Den uppknäppta ytterrocken svepte omkring honom, då han hastigt vek av mot mitt håll på andra sidan gatan. När vi hade kommit i jämnhöjd med varandra, tog han ett steg ut i körbanan och ropade: ”Kan ni säga mig, var Hästgatan ligger?” Hur jag än rannsakade mitt minne efter gatunamn, som jag hade hört, kunde jag inte placera denna gata i något för mig känt sammanhang. Sedan jag beklagat min okunnighet på detta område, skyndade mannen utan ett ord vidare. – När jag fortsatte minavbrutna promenad åt mitt håll, kunde jag inte låta bli att tänka på mannen, som jag hade mött. Om jag bara hade haft kartan över staden, som jag hade köpt tidigare, hade jag ju kunnat hjälpa honom.
Under mina funderingar hade jag väl korsat ett par tvärgator och skulle just gå över en tredje, då jag hejdade mig. Uppe på husväggen stod det med prydliga bokstäver på en skylt:”Hästgatan”. Jag vände mig om för att om möjligt få syn på mannen, men han hade redan försvunnit. – åt fel håll.
Förmodligen har många av er upplevt detsamma. Med ett beklagande hoppas vi, att den vilsne skall stöta på någon, som kan visa till rätta. Men det finns allvarligare förhållanden, då så många står vilsna och famlande. Tänk om någon med brådska i rösten hade frågat om vägen till Gud! Hade vi då stått lika rådvilla? Hade vi kunnat tala om, att vägen heter Jesus Kristus, – att man måste vända om för att nå den vägen, – att man genom syndabekännelse och syndaförlåtelse blir en ny människa och får ett nytt och levande hopp? – – –
Ligger den vägen långt bort? Och är det mödosamt att nå den? – Var människa, som i längtan frågar så, står redan vid korsningen av levnadsvägen och livets väg. I den korsningen har Gud rest FÖRSONINGENS KORS.
Eder tillgivne Einar Göth
