Ersta den 9/4 1965
Att vara ensam. – För många människor döljer de orden en bitter erfarenhet. De blir ord, uttalade i tomt rum. De blir eko, som återkastas av hjärtats nakna väggar och förstärker känslan av ensamhet. Så blir ensamheten törnen, som sargar och sårar, så snart människan sträcker sig för att nåt utanför sin ensamhet. Tills sist kan det bli en livsfråga för henne att finna väg därur.
Finns det någon möjlighet att finna väg upp ur den ravin, som den ensamme fallit ner i? Den som ligger isolerad på sitt sjukrum eller vandrar ensamma vardagsvägar, tänker kanske så: ”Om jag ändå hade folk omkring mig, så vore isoleringen bruten!” Det är möjligt, men dock inte säkert. Ty ensamheten jagas inte bort av än så många människor. Den trängs inte undan av det malande ljudet från radioapparatens skvalmusik. Den försvinner inte som ett moln för neonskyltarnas färgkaskadrar, utan har bara dragit sig undan i mörka gatumynningar.
Och ändå finns det en väg från att vara tvungen att vara ensam till att kunna vara ensam – inte bara därför att man är tvungen till det, utan därför att man får. Det är stillhetens Väg, som är så smal och oansenlig väg, att man har svårt att finna den. Det är inte samma väg som resignationens, som präglas av tomhet och saknad.
Nej, stillhetens Väg är en Guds-väg – en ensamhet fylld med gudomligt innehåll. Och så når oss Guds mångtusenåriga maning i Psaltarpsalmen i vår Bibel: ”Bliven stilla och besinnen att JAG är GUD.” Där bryts ensamheten av ett gudomligt ingripande i livet. Och med förvåning får kanske den ensamma människan uppleva, att hennes ensamhet blir en ensamhet med Gud. Kanske måste detta bli varje människas väg att genom ensamheten med Gud kunna och få uppleva gemenskapen med Honom – en gemenskap vars motsvarighet inte finns i något annat sammanhang.
Så är vi kanske redo att gå in i Stilla veckan, som den vecka av ålder kallas, som närmast föregår Påskdagen. Märkligt nog börjar den med en segerfanfar, när jubelsången växer alltmer i styrka kring Mästaren från Nasaret, då denne drar in i Jerusalem för att där tillryggalägga den sista etappen av sin lidandesväg. Ensam gick Han den mörka vägen för att den verkliga ensamheten – skilsmässan från Gud – icke skulle bli vår lott. Han möter oss vid Skärtorsdagens nattvardsbord. Han låter oss ana glödande gudomlig kärlek i Långfredagens mörker. Och redan får vi skönja, hur det Ljusnar vid randen mot en ny Påskdag.
O JESU, DU vår broder kär,
DU vill oss alltid vara när.
I vårt elände hos oss bliv
Och hjälp oss till ett evigt liv.
Eder tillgivne Einar Göth
