Ersta den 21/5 1965
På Klippgatan står en buske, som jag har lagt märke till de senaste veckorna. Jag kan se den från mitt fönster. Den står inklämd mellan husfasaden och stenväggen till en trappavsats. På tredje sidan trycker trappan till för att demonstrativt begränsa buskens livsrum. Kommer en sådan buske väl någonsin att kunna grönska? Dess dag är bokstavligen en skuggtillvaro. Bara en kort stund om dagen, då solen rullar över från den östra till den västra sidan om tornspiran, som höjer sig skyhögt upp i änden av gatan, tränger en solstrimma fram och når också den här busken. Men snart lägger den andra husväggen under sig, vad grannen mitt emot för en stund sedan hade fått lämna ifrån sig, och gatan ligger åter i skuggan.
Om busken under sådana livsvillkor överhuvudtaget överlever, kommer den nog att slå ut senare än alla andra buskar. – Ungefär så har jag tänkt, ända tills jag en dag fick se, att den skiftade i grönt, medan ännu våra träd och buskar här i sjukhusparken stod med outslagna knoppar, trots att solen oförhindrad kunde lysa ned här från morgon till kväll.
Hur kom detta sig? Egentligen vet jag det inte, men jag förmodar, att stenväggarna, som omger busken borta på Klippgatan, och som lägger Klippgatan i så mörk skugga, också skyddar för vass vårvind. Kanske är det också så, att solvärmen, som rinner fram i gatan och når busken den där korta stunden på dagen, blir magasinerad för en stund i det mörka hörnet, där busken står. Där är det inga vindar, som med sina vindkast driver undan, vad solen under några ögonblick så frikostigt gav.
Slagskuggan är alltid mörk, vare sig den kommer från husvägg eller från sjukdom och annan nöd. Men kanske var det så, att vi förut inte ens frågade efter, om Gud slösade sitt solljus över oss eller inte. Intrycken från allt, som hände under dagen i vår tillvaro, trängde undan alla tankar på Honom, som dag för dag kallade på oss och lät sin nåd omge oss. Kanske måste vi in i ett mörkt och trångt hörn för att plötsligt se, att vi behövde ingenting mer än Herren själv. Hur efterlängtad blir inte då även den minsta ljusstrimman från Honom. Kanske passar oss Psaltarens böneord ovanligt väl då: ”Min själ väntar efter Herren, mer än väktarna efter morgonen.” På samma sätt och än mer har Herren väntat på oss. Hans väntan är en kärlekens väntan, ty Han gick dödsskuggans väg intill änden i vårt ställe. När detta blir mottaget i tro, då kan också den buske grönska, som växer i ett mycket mörkt hörn.
Eder tillgivne Einar Göth
