Mikael Göth

Ersta den 11/6 1965

Sommartid är blomstertid – något som t.o.m. vi storstadsbor anar, trots att vi är omgivna mest av sten och asfalt. De blommor, kan tillåtas växa utomhus, är ofta planterade i stora cementkar. Det kan kanske vara vackert och det kan också vara rationellt att lösa blomsterfrågan på det sättet på en stenlagd gata.

Så får vi glädjas åt blommorna både när de växer i kruka och i rabatt. Men samt eller var det också samtidigt börjar kanske våra tankar att röra sig. Medan vi blir sittande på soffan vid torget och låter ögonen vila på pelargonerna och andra färggranna blomster, som trängs med varandra i planteringen, ber våra tankar oss att få ledigt en stund och lämnar oss ensamma på soffan. De ger sig av utmed gatan, sticker snabbt över broar och viadukter, följer riksvägen en bit men hoppar plötsligt av och försvinner in i skog och mark. Det var dit de ville. De längtade efter att få se hur blommor och örter kan växa utan att någon planteringsspade har varit framme. De ville se, hur sådana blommor kunde ha det, som kunde få växa åt vilket håll de ville.

Var detta bara våra tankar eller var det också blommornas, som växte i stenkrukan? Eller kanske  det är tankar hos en människa, som är bunden – inte av en cementkant utan av en sängkant eller av ett utlagt arbetsschema.

HAN, som är trädgårdsmästaren, glömmer ingen av sina många blommor, allra minst dem, som HAN har planterat i kruka. Det undret kan ske, att en växt börjar blomma, först när den blivit omplanterad. Och nu menar jag inte bara, att en människa ”skall komma till sin rätt”, som vi ibland brukar säga, utan jag tänker på, vad som står i sommarpsalmen 475 i Psalmboken:

Låt JESU, mig uti DITT hägn

Alltjämt av nådens milda regn

Bevattnad, stå i blomma.

Din kärleks sol uppliva så

Min själ, att trones frukter må

Av hennes värme komma.

Vad regnet kan göra med en uttorkad jord, det kan evangeliet göra med en människa. Och då är inte det viktigaste om växtplatsen är skogen eller stenkrukan – om vi är friska eller sjuka – utan om vi tar emot budskapet.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 4/6 1965

För mycket och för litet skämmer allt – d.v.s: Lagom är bäst! Kanske en utmärkt regel i allt utom i kristen tro. En, som är ”lagom” kristen på det sättet lever i en slags kommersiell  kristendom.  Han för kommers med Gud. ”Om DU hjälper mig nu, så skall jag tro på DIG.” Eller: ” Jag har uppoffrat mig iallt för mina anhöriga. Jag har varit skötsam i mitt arbete. Jag har inte några direkta ovänner. Jag är…….” Och när det mesta är uppräknat, summerar vi och finner: Jag är säkerligen fullt acceptabel i Guds ögon och kommer att vara presentabel i Hans himmel en gång.

Att det tillsammans med sådan massiv präktighet också finns smålögner, orena tankar, några korn av högfärd, en nypa avund, en halv tesked småsurhet o.s.v. ger inte anrättningen efter vårt förmenande någon bismak. Åtminstone inte så att hela soppan måste hällas ut. Vi är ju inte mer än människor och Gud är god.

Detta är moralisk meritlista men inte kristen tro. Kristen tro är inte ett godkänt sammanfattningsbetyg, utan det är ett rungande underbetyg, som aldrig någonsin kan kompenseras. Men det är också ett alldeles nytt uppflyttningssystem, där våra betyg överhuvudtaget inte tas med i beräkningen.

Att vara ”lagom” kristen, det är att vara helt och hållet kristen till kropp, själ och ande – d.v.s. att vara helt och hållet underkänd och misslyckad och vara helt och hållet benådad och återupprättad i Jesus Kristus.  Men detta är ingenting mindre än ett under.

Nog var det ett under, när  en stor hop förmodligen mycket skötsamma människor, plötsligt fann ett ofrånkomligt behov av att med oron fladdrande i rösten fråga aposteln Petrus, vad de skulle ta sig till. Ingen tvekade i den stunden om vad som gällde. Det gällde Livet med stort L. Detta skedde den första pingstdagen. Och där blev predikat om ånger och tro på Jesus Kristus och om syndernas förlåtelse i Hans namn. När denna predikan får leda till personlig ånger och tro, då har livet tänts- ANDENS nya liv.

O JESU, oss DIN ANDE sänd,

Som liv från ovan föder.

Den eld i DIN församling tänd,

Som av DIN kärlek glöder.

Oss alla hjälp, att vi förmå

Vad vi av DIG för inte få

Med fröjd för intet giva.

Eder tillgivne Einar Göth.

Ersta den 28/5 1965

Bokhungern kan vara ganska påtaglig hos barn vid en viss ålder. Och eftersom de inte behärskar läsandets svåra konst, blir det i regel mamma eller pappa eller någon annan vuxen människa, som utses till föreläsare. Så är det åtminstone hemma hos oss. Givetvis finns det vissa böcker, som toppar listan på sådant, som är roligt och läsvärt, och dessa kan praktiskt taget läsas ”non stop”, åtminstone ända tills föreläsaren säger stopp.

Ärligen kan det nog bli så ibland för den, som läser, att tankarna inte följer med i den mer än väl kända händelserna.  När jag därför en dag satt och väntade på ett telefonsamtal och bläddrade litet planlöst i en av barnens böcker, som de hade lämnat kvar på bordet, fastnade blicken vid några ord, som jag läst – om inte precis hundra gånger så åtminstone på god väg mot det antalet.

”I skogen bor Hemligheter, som inte alla kan se…” Jag visste redan, att hemligheterna var Filippa Hallondoft och Sara Sockernos och annat smått och rart. Men eftersom mina tankar just då inte var inriktade på sådana hemligheter utan kanske på andra, fick orden nytt innehåll. – Nu gäller det större ting än småpysslingar, som bara är ”en kvarts minut höga”. Ty hemligheter, som inte alla kan se, finns också i trons värld. I Bibeln talas det om ”himmelrikets hemligheter” eller kort och gott: ”Guds hemlighet”. Vi brukar ju räkna med, att skall något hållas hemligt, så är det bara någon eller några som får reda på det. Och det är absolut förbjudet för dessa att sprida ut, vad de känner till. Men sådan är inte Guds hemlighet. Den hör inte med till de militära eller politiska hemligheterna, som inte får släppas ut. Nej, snarare skulle den väl kunna liknas vid den hemlighet, som arkeologerna  ställdes inför, när de fann en inskription inhuggen i en klippa nere i det gamla Mesopotamien.  Skriften var tydlig, men man kunde inte tolka den och därför inte heller använda sig av innehållet. Det var först, när man lärt känna betydelsen av vissa tecken i detta ålderdomliga teckensystem, som man förstod det hela.

”Guds hemlighet är Kristus” skriver Paulus till den kristna församlingen i Kolosse. Nog står Kristus tämligen klar för oss, men ändå är Han en hemlighet för så många. Man känner Honom s.a.s bara till namnet men inte till gagnet.

Hur skall vi då få lära känna Honom? Liksom man enligt barnboken måste tränga in i mörka skogen för att lära känna hemligheterna, måste man böja sig djupt ner för att lära känna Guds Hemlighet., så djupt att man ser Jesus som sin Frälsare och Hjälpare.

Eder tillgivne Einar Göth