Ersta den 7/8 1965
Vi stod och pratades vid utanför hans lilla vackra och moderna stuga – jag som turist och han som en bland de fåtaliga, bofasta befolkningen, som sommar och vinter har sitt hem uppe på fjällsluttningen.
Framför oss låg myren, bruntorvig och sank med jölen i mitten som ett, blänkande, himmelsljust öga. Polarrullen låg i vita bommulsdrivor i kanten mellan fast mark och gungfly, medan hjortronblommorna hade vågat sig ända fram till jölkanten för att spegla sin vita skönhet i vattenytan. Med ögonen följde jag vinterledens kryssmärken, där de drog fram i rak linje tvärs över myren och försvann in bland småskogens förkrympta och förvridna stammar. Den sena kvällssolens snedställda strålar blev som långskaftade penslar, med vilka en stor konstnär målade kvadratkilometer efter kvadratkilometer av landskapet i varmgult och rökblått. Inte hade väl de, som satte upp vinterledens kryssmärken tänkt på, att de skulle vara vackra märken. De hade väl bara lagt de två brädstumparna i kors, slagit i några spikar för att hålla ihop dem, fastgjort dem i änden av en två meter lång stång och sedan rest stången på den fastställda platsen – märket, som skulle leda vinterfarare rätt på fjället. Men det var verkligen vackert, där de med högburet ”huvud” tycktes marschera över myren, uppför fjällsluttningen och – utan att göra halt en på fjällryggen – tåga rakt in i den ljusbleka aftonhimlen, som tog vid, där fjället slutade vid horisonten.
När jag till min granne nämnde något om, hur vackra jag tyckte de där märkena var, svarade han bara: ”Jaha – jaså. Ja, nyttiga är de i alla fall.” Och så berättade han om, hur han en vinterdag skulle ge sig av några kilometer inåt fjällen. Solen sken. Han kände fjället likaväl som sin egen rockficka. Han beslöt att följa vinterleden en bit och sedan ta en genväg för att slippa dra iväg flera kilometer, där denna vinterled korsade en annan, som han skulle följa. Han skulle säkert spara ett par timmars vandring. ”Men jag höll på att bli´ där, jag”, var hans lakoniska kommentar. Oväntade snömoln hade plötsligt uppenbarat sig, som suddade ut alla konturer och hindrade all sikt. —
Två korslagda bräder – ledens riktmärken. Jag kallar dem inte längre bara för fjällets kryssmärken. Jag kallar dem korsmärken, som utvisar livets vandringsled. Den gången då några romerska krigsknektar slog ihop ett kors för Jesus från Nasaret, tänkte de sannolikt inte alls på att göra det vackert. Sedan dess har har tusen sinom tusen kors gjorts av alla slags material, det ena vackrare än det andra. Och dock: Det är väl inte för att de är vackra, som de betyder något för oss? Nej, det är ju tecknet, som utmärker leden till himlen, räddningstecknet för vilsekomna. Syndaförlåtelsens och uppståndelsens tecken.
Eder tillgivne Einar Göth
