Ersta den 20/8 1965
När E4-an med långa svep närmar sig Stockholm söderifrån, passerar den på några hundra meters avstånd Botkyrka kyrka. Ofta har jag tänkt, att jag skulle ta av från autostradan och köra bort till kyrkan, men det har aldrig blivit av. En autostrada är som en strömfåra, som suger en med sig både kroppsligt och själsligt, så att det behövs en ordentlig viljeansträngning för att bryta sig ur asfaltförtrollningen. – Alltnog: En av de soliga dagarna gjorde jag det äntligen.
En stund senare satt jag på grässlänten mellan kyrkan och autostradan i solskenet. Egentligen var det en egendomlig plats jag befann mig på. Liksom mitt emellan 1100-talet och 1900-talet. Åtta eller nio århundraden på c:a trehundra meter. Det kan kallas för förkrympt perspektiv! Eller är det kanske, när allt kommer omkring, de rätta proportionerna? Det kanske bara är självupptagenheten hos tjugonde århundradets människor, som formar deras uppfattning om, att just deras århundrade är så glänsande betydelsefullt för mänskligheten från historiens gryning intill denna dag. Kanske människorna i en framtid skall ta ett kliv över detta århundrade lika lätt och tanklöst, som jag klev över grästuvorna denna förmiddag utanför Stockholm.
Men eftersom jag nu är ett tjugonde århundradets barn, så tyckte jag att det var ganska trevlig att sitta och följa trafiken där borta på vägen med ögonen. I två filer matades bilfloden in i stan för att där inne splittras och skingras. Men på andra väghalvan gick en lika stark ström söderut. Av någon anledning blev det ett avbrott i trafikfloderna, så att vägen plötsligt befanns alldeles bilfri. Då gjorde jag en upptäckt. Jag fann, att ljudet från trafiken bokstavligen hade varit öronbedövande t.o.m. i så hög grad, att jag inte ens hade hört själva larmet. Men nu – hörde jag plötsligt tystnaden. Och i tystnaden spelade en syrsa sitt ensamma violinsolo med virtuosens färdighet och skärpa. Kanske hade den låtit höra sitt svingande ljud hela tiden, utan att jag hade kunnat uppfatta det. — Åter steg ljudet från ”plåtorkestern” på vägen och dränkte de spröda tonerna från min violinist på ängen i en okänslig, skrällande ljudvåg. Men då lämnade jag min plats, ty detta korta tystnadens ögonblick var en klenod, som inte fick slås sönder, splittras och försvinna. Jag kom in i svalkan under kyrkans medeltidsvalv. Där möttes jag åter av tystnaden. Men liksom den tysta minuten där ute hade fyllts med innehåll genom ljudet från syrsan, så var inte heller tystnaden där inne i kyrkan innehållslös. ”Mitt hus – ett bönehus.” Där var GUD.
Måste vi inte ibland komma på avstånd från det, som gör oss döva för vår egen dövhet – ögonblick, då GUD avslöjar och upprättar. Då Han för oss vid sidan av autostradan för att ge oss ögonblick av evighet i syndaförlåtelse och trosfrimodighet. Tystnaden i ett sjukrum kan på det sättet förvandlas från enformighet till ett möte med HERREN.
Eder tillgivne Einar Göth
