Mikael Göth

Ersta den 10/9 1965

En av mina gamla vänner, som jag har haft förmånen att få träffa nästan varje vecka under de senaste åren, har nu råkat ut för en ögonåkomma. Under lång tid hade hon svårighet att tydligt urskilja sin omgivning. Och det föreföll bli allt svårare. Då hon kom till ögonläkaren ordinerade han bl. a. att hon skulle bära mörka glasögon. När hon berättade om sitt besök hos läkaren, talade hon också om, att hon då hade svarat: ”Men snälla doktorn! Är glasögonen mörka, kommer jag väl inte kunna se någonting alls!” Men lydig patient, som hon var, tog hon på sig glasögonen och efter någon tid började hon märka skillnaden: hon såg mycket tydligare och slapp ifrån mycket av lidandet, som var förenat med hennes tidigare ansträngningar att försöka se.

Mörka glasögon kan väl inte alltid vara så roligt att sätta på sig. Världen omkring blir ju onekligen mörkare, färgerna tunga och själva solljuset blir dunkelt. Men de kan ge synen åter.

Kanske var det ”mörka glasögon”, som Gud räckte dig, när prövningen kom över dig. Kanske sade du till Gud detsamma som den gamla damen sade till doktorn: ”Men god Gud! Det var inte detta mörker jag behövde. Jag hade ju behövt möta DITT klaraste solljus. Och så ger DU mig – ”mörka glasögon!”

Jag kan inte tala om vad Gud menar i det enskilda fallet med prövningen. Många antaganden kan jag väl göra, därför att Gud alltid har mycket att säga oss. Kanske har vi fått en ”själens ögonskada”, därför att våra blickar så mycket har stirrat på oss själva, på vårt arbete, eller på det som vi räknar som vårt. Blicken hade stelnat i det läget och vi förmådde inte vända den – uppåt. Eller hade kanske vårt böneliv blivit slentrianmässigt och matt. Bön använde vi oss av bara när vi kände oss särskilt hågade och det gjorde vi alltmer sällan.

Men givetvis måste vi använda de ”mörka glasögonen” rätt. Även prövningar kan och bör användas av oss men vi måste undvika att missbruka dem. Kanske är vi en motsträvig patient som säger: ”Sätt bara på glasögonen. Men jag tänker blunda, så länge jag dem på mig!” Nej, låt oss försöka se igenom prövningen. Vi må låta Gud avslöja för oss vårt egentliga jag och HANS sinnelag mot oss. Då skall allt tydligare konturer av Kristi kors teckna sig för oss.

Vi skall dock hela tiden hålla i minne, att glasögonen är mörka och detta, som vi ser, ser vi blott ”endels”. För dem som räknar med Gud är verkligheten dock inte sådan som prövningen kan ge vid handen. ”I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty Hans ansiktes ängel frälste dem…” Jes 63:9

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 3/9 1965

Vid några tillfällen under den gångna sommaren hade jag anledning att göra resan Storlien – Trondheim. Utan att det är några direkta störtlopp, som bilen behöver göra, så lutar det i alla fall ganska jämt och bra nästan hela tiomilaresan., så att bilen rullar iväg utan att föraren behöver syssla alltför mycket med gaspedalen. Men vägen kränger och far hit och dit, så att man nästan kunde tro att trollsländan från början anförtrotts uppdraget att dra väg. På norska sidan passerar vägen det ena samhället efter det andra, hopträngda mellan väg och älv i skuggan av de tvärbranta bergssidorna.

Där, i utkanten av dessa byar, ligger en lada. Den ser i stort sett ut, som vilken lada som helst med ett undantag. På gaveln ut mot vägen finns ett stort anslag, som nästan täcker hela sidan. Med stora, tydliga bokstäver står det: BRUKTE TING. Det gäller alltså inte antikviteter utan bara begagnade saker. Jag vet egentligen inte varför den där skylten har fastnat som en minnesbild från vägen till Trondheim. Kanske var det för att det klingade så vackert: B R U K T E  T I N G. Vad som fanns där inne i ladan vet jag inte. Förmodligen var det begagnade möbler. Kanske kläder och husgeråd.

Ibland rynkar vi på näsan och säger: ”Det är ju begagnat.” Och därmed har det förlorat i värde för oss. Men vi känner också till, att ett föremål kan få ett högre värde för oss, om vi på ett särskilt sätt ser upp till den, som har använt det. I ett hem, som jag besökte för flera år sedan, hade man inne i finrummet en stol som kallades ”godsägarens stol”. Ärligen sagt har jag nog sett vackrare stolar. Men se den här stolen, den hade den gamle godsägaren brukat sitta i! När han var död, hade man köpt den på auktion, inte därför att man behövde den, utan därför att den hade använts av godsägaren.

Egentligen ligger det något storslaget i beteckningen BRUKTE TING. Det rör sig ju om saker, som varit till nytta och kommit till användning på något sätt. Att själv få räknas in bland BRUKTE TING är en nåd att bedja om. Att få vara ett nyttoföremål i Guds hand är en förmån, som inte kan överskattas. Många, som någon längre tid varit bunden av sin sjukdom, kan gripas av misströstan. Vad tjänar det till att jag lever? Jag kan inte vara nyttig på något sätt! – Gud slänger aldrig bort redskap, som han har brukat, utan dem tar Han hem efter dagsverket. Så länge vi inte är hemma hos Honom, vill och kan Han bruka oss – bara Han får. Någon har sagt de tänkvärda orden: ”Gud brukar oss, när vi äro svaga nog att bli brukade av Honom.” Det viktiga är alltså för oss att inse vårt beroende av Herren och förbli i Hans hand.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 27/8 1965

Låt oss tillsammans göra en utfärd, Ni och jag. Nej, vi tar inte sjukhussängen eller arbetsschemat med oss. Inte heller skänker vi krafterna – eller avsaknaden av krafter – några tankar. Vi är fria som vår infall …..

Nu är vi några mil utanför stan. Vi har just stigit av bussen och ser den försvinna i ett dammoln vid nästa vägkrök. Solen gassar på, när vi långsamt vandrar utmed landsvägen. Men varför gå på landsvägen, när man kan få gå på en mjuk skogsväg? ….. Eller varför följa skogsvägen, när man kan få göra upptäcktsfärder utmed en skogsstig? ….. På mindre än minuten är vi inne på den slingrande stigen mellan furorna. De raka stammarna är som pelare, som bär upp sommarvalvet högt däruppe. Solstrålarna kopparbeslår topparna i gult och rött. ….. Vi kommer ut på en äng, där ännu frukten från sista regent hänger kvar i luften. Som ett mjukt dunbolster ligger dimman utrullad över fräken, daggkåpa och gräs. Fuktigt frän slår porsens luktstråk emot oss. Vid den andra ängskanten står granskogen på vakt, sluten och ogenomtränglig, en mörk mur av snärjiga grenar. Stigen har vi tappat bort bland tuvorna på ängen. Det finns ingen möjlighet att på egen hand tränga sig igenom snårskogsbältet. Här och var ser vi mynningen av en djurstig. Nej, den kan vi inte ta, därför att vi vet, att bara vi följt den en bit genom snåren in i skogen, så löser den upp sig och försvinner. Låt oss leta utmed skogsbrynet, tills vi finner vår stig. ….. Och verkligen – där är den ju! Vi var alldeles vid sidan om den, men såg den inte………………………………….

Vi är tillbaka i sjukrummet och arbetsrutinen. Och ändå står skogsbrynets mörka mur för vår inre syn. Men det är inte barrskogsdoft vi känner. Det är sjukrumslukt. Mörkret därframme är nöden, hotfull och tung. Skall vi orka tränga oss igenom? Vad skall möta oss, när vi kommit igenom det, som vi bara anar? Vi ger oss en injektion av mod: ”De måste ju gå, därför kommer det att gå.” Resignationen snuddar vid oss och bränner till som brännässlor på bara ben…..

Men min vän – har vi då förlorat stigen? Nödens vägnät består bara av smala, svårframkomliga stigar. En av dem är stigen, som går igenom det mörka. Det viktiga är inte då, om den ser trång och besvärlig ut, utan om det är den stig, där HAN gått före, HAN som är Vägen, Sanningen och Livet. Den stigen är inte som en djurstig i skog, som bara försvinner. Den går genom nöd och död till evigt liv.

Eder tillgivne Einar Göth