Ersta den 3/9 1965
Vid några tillfällen under den gångna sommaren hade jag anledning att göra resan Storlien – Trondheim. Utan att det är några direkta störtlopp, som bilen behöver göra, så lutar det i alla fall ganska jämt och bra nästan hela tiomilaresan., så att bilen rullar iväg utan att föraren behöver syssla alltför mycket med gaspedalen. Men vägen kränger och far hit och dit, så att man nästan kunde tro att trollsländan från början anförtrotts uppdraget att dra väg. På norska sidan passerar vägen det ena samhället efter det andra, hopträngda mellan väg och älv i skuggan av de tvärbranta bergssidorna.
Där, i utkanten av dessa byar, ligger en lada. Den ser i stort sett ut, som vilken lada som helst med ett undantag. På gaveln ut mot vägen finns ett stort anslag, som nästan täcker hela sidan. Med stora, tydliga bokstäver står det: BRUKTE TING. Det gäller alltså inte antikviteter utan bara begagnade saker. Jag vet egentligen inte varför den där skylten har fastnat som en minnesbild från vägen till Trondheim. Kanske var det för att det klingade så vackert: B R U K T E T I N G. Vad som fanns där inne i ladan vet jag inte. Förmodligen var det begagnade möbler. Kanske kläder och husgeråd.
Ibland rynkar vi på näsan och säger: ”Det är ju begagnat.” Och därmed har det förlorat i värde för oss. Men vi känner också till, att ett föremål kan få ett högre värde för oss, om vi på ett särskilt sätt ser upp till den, som har använt det. I ett hem, som jag besökte för flera år sedan, hade man inne i finrummet en stol som kallades ”godsägarens stol”. Ärligen sagt har jag nog sett vackrare stolar. Men se den här stolen, den hade den gamle godsägaren brukat sitta i! När han var död, hade man köpt den på auktion, inte därför att man behövde den, utan därför att den hade använts av godsägaren.
Egentligen ligger det något storslaget i beteckningen BRUKTE TING. Det rör sig ju om saker, som varit till nytta och kommit till användning på något sätt. Att själv få räknas in bland BRUKTE TING är en nåd att bedja om. Att få vara ett nyttoföremål i Guds hand är en förmån, som inte kan överskattas. Många, som någon längre tid varit bunden av sin sjukdom, kan gripas av misströstan. Vad tjänar det till att jag lever? Jag kan inte vara nyttig på något sätt! – Gud slänger aldrig bort redskap, som han har brukat, utan dem tar Han hem efter dagsverket. Så länge vi inte är hemma hos Honom, vill och kan Han bruka oss – bara Han får. Någon har sagt de tänkvärda orden: ”Gud brukar oss, när vi äro svaga nog att bli brukade av Honom.” Det viktiga är alltså för oss att inse vårt beroende av Herren och förbli i Hans hand.
Eder tillgivne Einar Göth
