Mikael Göth

Ersta den 8/10 1965

Idag har jag en sommarbild i minnet, som jag vill projicera på papperet för Er. Jag tror, att det var den klara, kyliga luften, som mötte mig nu på morgonen, som – ännu något så när fri från tyngande bensinångor – lockade fram minnet av klar och fri fjälluft.

Som jag förut i något söndagsbrev talat om hade jag glädjen att under sommaren få ha scoutkonfirmander under några veckor uppe i de jämtländska fjällen. Några gånger under tiden där uppe gjorde vi något längre fjällvandringar, som alltid blev innehållsrika på skönhetsupplevelser och spännande strapatser.

— Vi hade varit uppe på fjället hela dagen och var nu på nerväg. Bakom oss låg fjällmassivet som den allvarlige Bergakungen själv. Bakom oss hade vi också en mödosam klättring efter rösade märken i strilande regn, som högre upp på fjället hade övergått till våt snö. Men nu var vi som sagt på hemväg och vi hade väl inte mycket mer än några kilometer kvar tills vi nådde väg. Västerut hade molnen skingrats och kvällssolen tryckte på mot fjällväggen, som svarade med varm, fuktig växtvärme. Livet föreföll oss allesamman i det ögonblicket ganska underbart. Visserligen hade vi kommit litet vid sidan av leden, men det gjorde inte så mycket, eftersom vi visste, att vi hade ett vattendrag framför oss, som vi skulle över. Sedan hade vi bara att följa det, tills vi kom fram till banad väg. – När vi väl nådde fram till vattenfåran, märkte vi att fjällbäckar växer sig stora och starka ganska fort. På uppfärden hade vi passerat den i dess allra översta lopp. Nu stod vi någon kilometer längre ner och möttes av en ganska bred strömfåra. Redan på avstånd förstod vi av bruset att döma, att vi inte skulle få att göra med en liten porlande bäck längre, utan med en halvvuxen älv. – Skulle vi inte göra oss omaket ändå, att gå tillbaka uppåt fjällsidan, där vattnet hade krympt ihop? Ledarnas försiktiga förslag möttes av envetna protester från ett dussin spänningshungriga femtonåringar. När vi dessutom fann ett ganska bra vadställe, var saken avgjord. Men strömmen var starkare än vi hade trott och vi fann att fotsulor inte är så stora plattor att stå på, när vattnet ligger på fån ena sidan. – Tack vare att vi fick fatt i ordentliga störar, som vi kunde ta spjärn emot, klarade vi oss över allesamman – inte torrskodda men dock utan att ha fallit.

”Fräls mig, GUD, ty vattnen tränga mig inpå livet!” är en bön, som vi möter i bibeln. Knappast är det fjällbäcken, som drivit fram det ropet. Hur skall vi kunna behålla fotfästet, när nöden tränger på med sådan kraft, att vi är på väg att falla och rivas ned? Vi måste ha något att ta spjärn emot. ”Om jag och vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty DU är med mig; DIN käpp och stav de trösta mig.” Psalt. 23:4

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 1/10 1965

Hösten är på antågande. Den rycker fram steg för steg. Vi vet, att den om en kort tid har ett fast grepp om väder och vind och dagsljus. Ibland möts vi av höstens klarhet för att stunden efter svepas in i dess gråa fuktighet.

Egentligen har jag inte så mycket tänkt på, att vi är inne i den verkliga höstmånaden, förrän mina blickar föll på några annonser om bildäck. – Tänk på bilens väg-grepp, när Ni kör på höstvåta vägar! Kontrollera era bildäck! Slitna bildäck är riskabla, när höstdimman gör vägen våt.

Väggreppet är viktigt inte bara för bilisten, när han sitter bakom ratten. Ibland kan vi få färdas på livsvägen under klaraste höstsol. Vi kan hålla en hög och jämn takt. Men över vägen ligger stråk av fuktig, rå dimma, som gör vägbanan riskabel. Att förlora kontrollen över sin bil är en ganska obehaglig upplevelse. Ingenting vill fungera, åtminstone inte efter bilförarens önskan. Värre är det, när man förlorar väggreppet i livet. Egentligen tror vi oss om att vara säkrare än vi är. Kanske har våra tankar tidigare gått ungefär så här: Om jag blir sjuk, skall åtminstone inte jag ge mig över! Eller när sjukdomen blir lång, då skall jag försöka visa mod. – Men när min vägbana verkligen kom att präglas av sjukdom, då var det som att mista kontrollen inte bara över sig själv utan även över sin tillvaro. Det man stod på, drogs liksom undan. Inte är det bara sjukdom, som kan försätta mig i denna situation. Nej också bekymmer för anhöriga, en tyngande arbetsbörda och mycket mer kan göra vår väg farlig.

Vi skall givetvis inte vänta med att undersöka, om vi kan behålla väggreppet, även när påfrestningarna kommer, tills vi nått de farliga vägsträckorna i livet. Det skall vi kontrollera innan. Men om det nu är så, att vi redan hunnit dit, där oron och osäkerheten inför det närvarande och framtiden, håller på att föra oss i kvav, då skall vi veta, att det är ett HANDGREPP, som ger oss VÄGGREPP. Jag tänker på en psalm i psalmboken:

Så tag nu mina händer

Och led DU mig,

Att saligt hem jag länder,

O GUD, TILL DIG.

DITT barn i nåd ledsaga,

Min väg är svår;

Jag vill ett steg ej taga,

Där DU ej går. Sv.ps. 331:1

Nej, sannerligen – TRYGGARE KAN INGEN VARA …!

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 23/9 1965

Nog har man anledning att förvåna sig över sig själv ibland eller hur? Tag t.ex. vad som hände mig en dag i den här veckan.

Inne i vår portuppgång såg jag, när jag gick in, en bunt reklamtidningar. Någon hade tydligen kommit för att lägga dem i lägenheternas brevlådor, men inte kommit längre på grund av porttelefonen. Istället hade denne utdelare lagt en 10-15 stycken på en liten hylla vid dörren. Flera gånger passerade jag de där tidningarna den dagen och följande. Jag lade till slut inte ens märke till dem.

Vid ett tillfälle hade jag sällskap med min äldsta flicka, en dam på sju år, som är inne i en intensiv forskningsperiod och som läser allt, som är tryckt. Medan jag letade efter nycklarna för att låsa upp, stod hon och läste de halvt hopvikta tidningarna. Och så frågade hon: ”Pappa, har du tagit en sån här tidning till oss?” – Nej, det hade jag ju inte gjort, förstås. – ”Ja, då ar det bästa att jag gör det”, sade hon med ett knyck på nacken, ”för här står det …” Och så läste hon med entonig halvsjungande röst på den sidan av tidningarna, som låg uppvikt – försiktigt och trevande: ”D-e-t-t-a  a-n-g-å-r  a-l-l-a …” Och när vi kom hem, läste vi Extrabladet från Rädda Barnen om de oerhörda behoven av stöd i kampen mot tuberkulosen bland barnen i u-länderna. Det var inte bara ett problem, som angick mig. Det angrep mig …

DETTA ANGÅR OSS ALLA … Jaja, det är klart – säger vi och rycker på axlarna. Men det är så mycket, som bär etiketten VIKTIGT. … Det här är något som verkligen angår Er – 25 öres rabatt på diskmedel denna vecka! … Gör en utlandsresa nu! … Obs! … Bara denna vecka! …! …! …! Det verkligt viktiga drunknar i viktigt småkrafs. Nu ligger tidningen framför mig som en påminnelse och vi har kommit överens om att vi skall g till posten med det gula inbetalningskortet. Bara det nu inte stannar vid blotta tanken, som det gör även med viktiga ting – ja, kanske t.o.m.  när det gäller det allra nödvändigaste.

Får mitt brev idag bli ett Extrablad till söndagen? Jag understryker efter fattig förmåga nödvändigheten av att vi hjälper de nödlidande barnen. Men jag har också ett fördjupat ärende, om vilket det kunde skrivas med lika stora bokstäver: DETTA ANGÅR OSS ALLA … ”Den angelägnaste omsorgen”, står det som överskrift över denna söndags texter. Lika litet som vi kan vänta att tuberkulosen skall övervinnas genom att vi bara säger: ” Det kommer väl att ordna sig så småningom”, lika litet löser vi vårt förhållande till Gud med en axelryckning. Mästaren från Nasaret uppmanar: Sök – sök först Guds rike och Hans rättfärdighet … Och mycket kommer att förändras för oss, om vi verkligen gör det.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 17/9 1965

När jag nu sitter vid min skrivmaskin på mitt arbetsrum för att skriva ner några rader till Er som hälsning för den nya veckan, måste jag erkänna, att jag suttit här en stund villrådig. Inte därför, att jag inte vet vad jag vill skriva till Er, utan kanske mer i villrådighet om, hur jag skall skriva det jag vill.

Säkert vet Ni, hur det kan bli ibland, när tanken är ute på långfärder. Medan de är ute och far, står blicken stilla och låter blicken stödja sig mot något föremål, som man överhuvudtaget är medveten om. När så tankarna som trötta fåglar för ett ögonblick slår sig ner för att vila, får blicken plötsligt liv och blir medveten om, att den stått och lutat sig mot ett okänt föremål. Den rycker till som om den ville be om ursäkt och är färdig att störta iväg på samma sätt, som tankarna gjorde nyss, utan att ens ge sig tid att betrakta, vad den i verkligheten under en lång stund hade sett på. Så gick det nyss för mig. Tankarna hade varit ute och flaxat utan att få något och blicken skulle just kasta loss för att irra runt på rekognosering, när jag plötsligt blev medveten om, att jag hela tiden hade suttit och sett på tre bokstäver på ryggen av en av telefonkatalogerna. Dessa kataloger ligger på ett bprd så långt ifrån mig, att jag bara kan läsa:

STOCKHOLM

A-L

S

A-L

SOS

90 000

1965

SOS – Save Our Souls = Rädda våra själar! Hur många namn finns det i en sådan katalog, månne? Ja, jag vet inte. Men det finns 1245 sidor med tättskrivna spalter med namn på varje sida. Och det är ändå bara hälften. – Hur många av dessa är i nöd idag? Hur många slår 90 000 på nummerskivan, medan hjärtat spänner i bröstet. SOS! Ambulansen, brandkåren, polisen gör utryckning med tjutande sirener. Hjälp är på väg.

Men där finns också nödrop, som inte förorsakar utryckningssignaler. Ett SOS, som stiger ur ett till döden beklämt hjärta upp till all nåds GUD. Save Ours Souls. Och lika visst – ja, ännu vissare, än att någon svarar på tel. 90 000, svarar HERREN GUD på den bönen: Rädda våra själar!

Eder tillgivne Einar Göth