Ersta den 23/9 1965
Nog har man anledning att förvåna sig över sig själv ibland eller hur? Tag t.ex. vad som hände mig en dag i den här veckan.
Inne i vår portuppgång såg jag, när jag gick in, en bunt reklamtidningar. Någon hade tydligen kommit för att lägga dem i lägenheternas brevlådor, men inte kommit längre på grund av porttelefonen. Istället hade denne utdelare lagt en 10-15 stycken på en liten hylla vid dörren. Flera gånger passerade jag de där tidningarna den dagen och följande. Jag lade till slut inte ens märke till dem.
Vid ett tillfälle hade jag sällskap med min äldsta flicka, en dam på sju år, som är inne i en intensiv forskningsperiod och som läser allt, som är tryckt. Medan jag letade efter nycklarna för att låsa upp, stod hon och läste de halvt hopvikta tidningarna. Och så frågade hon: ”Pappa, har du tagit en sån här tidning till oss?” – Nej, det hade jag ju inte gjort, förstås. – ”Ja, då ar det bästa att jag gör det”, sade hon med ett knyck på nacken, ”för här står det …” Och så läste hon med entonig halvsjungande röst på den sidan av tidningarna, som låg uppvikt – försiktigt och trevande: ”D-e-t-t-a a-n-g-å-r a-l-l-a …” Och när vi kom hem, läste vi Extrabladet från Rädda Barnen om de oerhörda behoven av stöd i kampen mot tuberkulosen bland barnen i u-länderna. Det var inte bara ett problem, som angick mig. Det angrep mig …
DETTA ANGÅR OSS ALLA … Jaja, det är klart – säger vi och rycker på axlarna. Men det är så mycket, som bär etiketten VIKTIGT. … Det här är något som verkligen angår Er – 25 öres rabatt på diskmedel denna vecka! … Gör en utlandsresa nu! … Obs! … Bara denna vecka! …! …! …! Det verkligt viktiga drunknar i viktigt småkrafs. Nu ligger tidningen framför mig som en påminnelse och vi har kommit överens om att vi skall g till posten med det gula inbetalningskortet. Bara det nu inte stannar vid blotta tanken, som det gör även med viktiga ting – ja, kanske t.o.m. när det gäller det allra nödvändigaste.
Får mitt brev idag bli ett Extrablad till söndagen? Jag understryker efter fattig förmåga nödvändigheten av att vi hjälper de nödlidande barnen. Men jag har också ett fördjupat ärende, om vilket det kunde skrivas med lika stora bokstäver: DETTA ANGÅR OSS ALLA … ”Den angelägnaste omsorgen”, står det som överskrift över denna söndags texter. Lika litet som vi kan vänta att tuberkulosen skall övervinnas genom att vi bara säger: ” Det kommer väl att ordna sig så småningom”, lika litet löser vi vårt förhållande till Gud med en axelryckning. Mästaren från Nasaret uppmanar: Sök – sök först Guds rike och Hans rättfärdighet … Och mycket kommer att förändras för oss, om vi verkligen gör det.
Eder tillgivne Einar Göth
