Ersta den 1/10 1965

Hösten är på antågande. Den rycker fram steg för steg. Vi vet, att den om en kort tid har ett fast grepp om väder och vind och dagsljus. Ibland möts vi av höstens klarhet för att stunden efter svepas in i dess gråa fuktighet.

Egentligen har jag inte så mycket tänkt på, att vi är inne i den verkliga höstmånaden, förrän mina blickar föll på några annonser om bildäck. – Tänk på bilens väg-grepp, när Ni kör på höstvåta vägar! Kontrollera era bildäck! Slitna bildäck är riskabla, när höstdimman gör vägen våt.

Väggreppet är viktigt inte bara för bilisten, när han sitter bakom ratten. Ibland kan vi få färdas på livsvägen under klaraste höstsol. Vi kan hålla en hög och jämn takt. Men över vägen ligger stråk av fuktig, rå dimma, som gör vägbanan riskabel. Att förlora kontrollen över sin bil är en ganska obehaglig upplevelse. Ingenting vill fungera, åtminstone inte efter bilförarens önskan. Värre är det, när man förlorar väggreppet i livet. Egentligen tror vi oss om att vara säkrare än vi är. Kanske har våra tankar tidigare gått ungefär så här: Om jag blir sjuk, skall åtminstone inte jag ge mig över! Eller när sjukdomen blir lång, då skall jag försöka visa mod. – Men när min vägbana verkligen kom att präglas av sjukdom, då var det som att mista kontrollen inte bara över sig själv utan även över sin tillvaro. Det man stod på, drogs liksom undan. Inte är det bara sjukdom, som kan försätta mig i denna situation. Nej också bekymmer för anhöriga, en tyngande arbetsbörda och mycket mer kan göra vår väg farlig.

Vi skall givetvis inte vänta med att undersöka, om vi kan behålla väggreppet, även när påfrestningarna kommer, tills vi nått de farliga vägsträckorna i livet. Det skall vi kontrollera innan. Men om det nu är så, att vi redan hunnit dit, där oron och osäkerheten inför det närvarande och framtiden, håller på att föra oss i kvav, då skall vi veta, att det är ett HANDGREPP, som ger oss VÄGGREPP. Jag tänker på en psalm i psalmboken:

Så tag nu mina händer

Och led DU mig,

Att saligt hem jag länder,

O GUD, TILL DIG.

DITT barn i nåd ledsaga,

Min väg är svår;

Jag vill ett steg ej taga,

Där DU ej går. Sv.ps. 331:1

Nej, sannerligen – TRYGGARE KAN INGEN VARA …!

Eder tillgivne Einar Göth