Ersta den 8/10 1965
Idag har jag en sommarbild i minnet, som jag vill projicera på papperet för Er. Jag tror, att det var den klara, kyliga luften, som mötte mig nu på morgonen, som – ännu något så när fri från tyngande bensinångor – lockade fram minnet av klar och fri fjälluft.
Som jag förut i något söndagsbrev talat om hade jag glädjen att under sommaren få ha scoutkonfirmander under några veckor uppe i de jämtländska fjällen. Några gånger under tiden där uppe gjorde vi något längre fjällvandringar, som alltid blev innehållsrika på skönhetsupplevelser och spännande strapatser.
— Vi hade varit uppe på fjället hela dagen och var nu på nerväg. Bakom oss låg fjällmassivet som den allvarlige Bergakungen själv. Bakom oss hade vi också en mödosam klättring efter rösade märken i strilande regn, som högre upp på fjället hade övergått till våt snö. Men nu var vi som sagt på hemväg och vi hade väl inte mycket mer än några kilometer kvar tills vi nådde väg. Västerut hade molnen skingrats och kvällssolen tryckte på mot fjällväggen, som svarade med varm, fuktig växtvärme. Livet föreföll oss allesamman i det ögonblicket ganska underbart. Visserligen hade vi kommit litet vid sidan av leden, men det gjorde inte så mycket, eftersom vi visste, att vi hade ett vattendrag framför oss, som vi skulle över. Sedan hade vi bara att följa det, tills vi kom fram till banad väg. – När vi väl nådde fram till vattenfåran, märkte vi att fjällbäckar växer sig stora och starka ganska fort. På uppfärden hade vi passerat den i dess allra översta lopp. Nu stod vi någon kilometer längre ner och möttes av en ganska bred strömfåra. Redan på avstånd förstod vi av bruset att döma, att vi inte skulle få att göra med en liten porlande bäck längre, utan med en halvvuxen älv. – Skulle vi inte göra oss omaket ändå, att gå tillbaka uppåt fjällsidan, där vattnet hade krympt ihop? Ledarnas försiktiga förslag möttes av envetna protester från ett dussin spänningshungriga femtonåringar. När vi dessutom fann ett ganska bra vadställe, var saken avgjord. Men strömmen var starkare än vi hade trott och vi fann att fotsulor inte är så stora plattor att stå på, när vattnet ligger på fån ena sidan. – Tack vare att vi fick fatt i ordentliga störar, som vi kunde ta spjärn emot, klarade vi oss över allesamman – inte torrskodda men dock utan att ha fallit.
”Fräls mig, GUD, ty vattnen tränga mig inpå livet!” är en bön, som vi möter i bibeln. Knappast är det fjällbäcken, som drivit fram det ropet. Hur skall vi kunna behålla fotfästet, när nöden tränger på med sådan kraft, att vi är på väg att falla och rivas ned? Vi måste ha något att ta spjärn emot. ”Om jag och vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty DU är med mig; DIN käpp och stav de trösta mig.” Psalt. 23:4
Eder tillgivne Einar Göth
