Mikael Göth

Ersta den 29/10 1965

Jag stod vid bokhyllan och nappade åt mig en bok så där som man ibland kan göra utan att egentligen tänka på, vad man gör. Varför just jag tog fram den där boken, vet jag inte. Kanske var det en så föga djupsinnig orsak, som att bokryggen lyste gul, där den stod inklämd mellan tjockare och mycket allvarligare böcker. Hur som helst… Det första jag såg, när jag på måfå slagit upp den, var ett fotografi av en gårdsinteriör. Det var bara ett litet hörn av en bakgård från ”var som helst”, som man såg. Men man kunde nästan utan någon fantasi alls ana det gårdsgråa och unket trista, som måste präglat den miljö, där kortet var taget.

Några kvadratmeter asfalterad bakgård – grå och sprucken och ful; en vindlande stentrappa med nedslitna trappsteg och en lika svindlande ledstång i svart gjutjärn; en bit av en murad vägg med gapande, öppna sår, där pusten hade lossnat och fallit i flagor. Ja, det var vad man såg… Och så pojken, förstås… han som satt på ett av de översta trappstegen. Armbågarna mot knäna och huvudet nedkilat mellan händerna, medan ansiktet återspeglar uttråkat missmod. Vid sidan av bilden stod det: ” Jag har ingen att leka med.”

Naturligtvis kan man se på en sådan här bild med en vuxens överlägsna leende och förnumstigt säga: ”De barnen, de barnen…” Men är det riktigt? Är det verkligen ett barn vi ser? Det är kanske en vuxen människa vi igenkänner i barnet, som blev fotograferat. Och nu måste vi ta reda på vad boken heter. ”Bakom fasaden”.

Hurdana är vi egentligen – bakom fasaden? Fasaden är vi ju måna om. Det gäller att spela rollen, så att ingen människa kan gissa, att det inom oss finns ett barn någonstans, som tycker det är dödande trist, som tycker det är ohyggligt att vara ensam med sitt innersta och som ibland längtar bort – eller kanske hem? Inte bara hem till möbler och kända saker, till anhöriga och vänner, utan det hem, där man får utlämna sig restlöst, där man får lägga av ansvaret för allt och alla i sin tillvaro, där man får ta emot förlåtelse för det trassel som ett liv även under de bästa perioderna är.

Men då kanske vi säger till oss själva: Nej, ryck upp dig! Det här glömmer du, när du kommer in i de vanliga gängorna igen. – Ja, kanske om jag undviker att gå in i min egen bakgård. Men då hör det till, vad denna söndag talar om: Andlig försumlighet. – Det finns dock En, som kan vända tristessen i glädjefyllt innehåll, ensamhet i oförgänglig gemenskap och livets trassligheter som binder, i förlåtelsens frihet: Jesus – och JESUS allena.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 22/10 1965

Idag måste jag berätta för Er, vad en god vän, som är rektor, har berättat.

För några år sedan hade han en s.k hjälpklass, där han undervisade 13-14-åringar, som hade vissa svårigheter att följa den vanliga undervisningen. Man hade under en längre tid sysslat med bönen ”Fader vår” och inte utan framgång försökt lära den. En dag lät han eleverna skriva ned på ett papper så mycket de kunde komma ihåg av bönen. Tystnaden sänkte sig ned över klassrummet. Tankarna försökte väl leta upp upptrampade vägar i minnet och pennorna fick sedan forma det till begripliga ord. Efter en stunds ivrigt arbetande bröts tystnaden: ” Magistern, jag kommer inte längre än till Ske Din Vilja.”…

”Jag kommer inte längre än till Ske Din Vilja!” På ett sätt skulle vi kunna säga: Lyckliga grabb. Du har kommit långt: Kanske längre än många snillen på jorden.

Att verkligen komma dithän, att vi uppriktigt beder Ske Din Vilja, det är sannerligen ett tecken på trons seger. De två orden står som överskrift för den här söndagens texter i psalmboken. Många människor ryggar tillbaka för den bönen. Det är som att utlämna sig själv. Och visst är det så, men det är inte att utlämna sig åt ett blint och okänsligt öde, som vältrar sig över en och krossar och förgör. Låt oss istället använda ordet – överlämna sig. Och den som står som mottagare är inte en vitprickg tärning, som kan rulla åt vilket håll som helst och ge vilket utslag som helst, utan det är vår himmelske Fader, som verkligen har fadersomsorg om oss.

Ibland kan det bli på det viset för oss, att vi säger, när alla mänskliga hjälpmöjligheter är uttömda: Ja, nu har jag inget annat att göra än att säga Ske Guds Vilja. –  Varför säga det först då? Precis som om GUD velat sätta krokben för den hjälp som kunde lämnas, om bara Hans vilja hade fått ske. Nej, sådan är inte GUD. Han helgar och välsignar även mänsklig hjälp.

Beder vi Ske Din Vilja, då ställer vi oss helt och hållet till vår invärtes och utvärtes människa under hans makt och behandling. Och det betyder, att vi därmed säger: HERRE, tag hand om mitt benbrott, mina gallbesvär, min magblödning eller min sjukdom, som ännu är okänd. – Det betyder också: HERRE, giv mig kraft i mitt arbete, så att jag orkar. Giv mig seger över mina antipatier mot en viss människa. Hjälp mig att övervinna sådana reaktioner, som skadar min omgivning. O.s.v. Men till sist och framför allt betyder det: HERRE, giv mig en rätt tro på Dig som Frälsare och Herre, ett fast hopp om glädjen hos Dig, en överflödande kärlek till Dig, Du som redan älskar mig….

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 15/10 1965

Den utsikt, som vi har från Ersta sjukhus, är ganska fantastisk. En kväll i den gångna veckan, då jag var på väg nerför trapporna, kom jag i hastigheten att kasta blicken ut genom ett av trappfönstren. Vad jag såg, var vackrare än det vackraste konstverk. Jag såg kvällshimmelen i flammande färger och Tyska kyrkans smäckra torn, flankerade av Riddarholmskyrkan och Storkyrkan, dra ner himmelsk välsignelse över Gamla Stans husmassor, liksom en åskledare drar till sig urladdningar från molnen.

Men det är bara så här på avstånd, man ser hur högt tornet höjer sig över alla husen, som trängt ihop sig i staden mellan broarna. Går man där och följer de smala och krokiga gatorna, kryper in i trånga gränder, tar sig upp för trappor och sneddar över gårdar, då hittar man bara folkträngsel på Västerlånggatan eller den ojämna, knöliga stenbeläggningen i tvärgränder, som är smala som rännstenar, eller de gråa soptunnorna på bakgårdar, som mera liknar mörka brunnar än gårdar.

Vart tog nu den himmelska synen vägen, som visade sig för oss i ett sjukhusfönster på Ersta? Var det bara en tavla, som var njutbar på avstånd, men inte kunde fångas av dem, som skyndade fram på de mörka gatorna eller bodde med fönster mot bakgårdar? Jo, om vi stannar tillräckligt länge och försöker skärpa vår hörsel, då skall vi plötsligt få höra den spröda klangen från Sancta Gertruds klockspel. Kanske känner vi igen tongångarna av den gamla koralen.

Nu tacker GUD allt folk,

Med hjärtans fröjd och gamman

För stora ting, dem HAN gör med oss allesamman,

Den från vårt modersliv av nåd och stor miskund

Så mycket gott oss gjort och än gör varje stund.

Förstår Ni, som har det tungt och svårt och besvärligt på alla möjliga sätt, att jag nu skrivit om, hur Ni skall kunna fira Tacksägelsedagen, som är denna söndags namn, på ett innehållsriktigt sätt, trots att Ni ännu måste stanna kvar ett tag i ”trånga, mörka gränder”? När ni en gång kan se den här tiden på avstånd, skall Ni kanske också få se, att det dock fanns en välsignelse, som sänkte sig ner över Er, medan Ni ännu måste hålla till i mörkret. Ty mörkret är inte mörkt för GUD. Den gamla psalmen, som för så många i Gamla Stan blivit deras psalm, må vi göra till vår psalm och med frimodighet sjunga på nödens bakgårdar. –

Den nåderike GUD, HAN oss ock här förläne

Att vi med hjärtans fröjd i frid städs HONOM tjäne.

Och HERREN, stor av nåd, oss vare alltid blid,

Oss vare HERREN när nu och i evig tid. Sv. Ps 12

Eder tillgivne Einar Göth