Ersta den 15/10 1965
Den utsikt, som vi har från Ersta sjukhus, är ganska fantastisk. En kväll i den gångna veckan, då jag var på väg nerför trapporna, kom jag i hastigheten att kasta blicken ut genom ett av trappfönstren. Vad jag såg, var vackrare än det vackraste konstverk. Jag såg kvällshimmelen i flammande färger och Tyska kyrkans smäckra torn, flankerade av Riddarholmskyrkan och Storkyrkan, dra ner himmelsk välsignelse över Gamla Stans husmassor, liksom en åskledare drar till sig urladdningar från molnen.
Men det är bara så här på avstånd, man ser hur högt tornet höjer sig över alla husen, som trängt ihop sig i staden mellan broarna. Går man där och följer de smala och krokiga gatorna, kryper in i trånga gränder, tar sig upp för trappor och sneddar över gårdar, då hittar man bara folkträngsel på Västerlånggatan eller den ojämna, knöliga stenbeläggningen i tvärgränder, som är smala som rännstenar, eller de gråa soptunnorna på bakgårdar, som mera liknar mörka brunnar än gårdar.
Vart tog nu den himmelska synen vägen, som visade sig för oss i ett sjukhusfönster på Ersta? Var det bara en tavla, som var njutbar på avstånd, men inte kunde fångas av dem, som skyndade fram på de mörka gatorna eller bodde med fönster mot bakgårdar? Jo, om vi stannar tillräckligt länge och försöker skärpa vår hörsel, då skall vi plötsligt få höra den spröda klangen från Sancta Gertruds klockspel. Kanske känner vi igen tongångarna av den gamla koralen.
Nu tacker GUD allt folk,
Med hjärtans fröjd och gamman
För stora ting, dem HAN gör med oss allesamman,
Den från vårt modersliv av nåd och stor miskund
Så mycket gott oss gjort och än gör varje stund.
Förstår Ni, som har det tungt och svårt och besvärligt på alla möjliga sätt, att jag nu skrivit om, hur Ni skall kunna fira Tacksägelsedagen, som är denna söndags namn, på ett innehållsriktigt sätt, trots att Ni ännu måste stanna kvar ett tag i ”trånga, mörka gränder”? När ni en gång kan se den här tiden på avstånd, skall Ni kanske också få se, att det dock fanns en välsignelse, som sänkte sig ner över Er, medan Ni ännu måste hålla till i mörkret. Ty mörkret är inte mörkt för GUD. Den gamla psalmen, som för så många i Gamla Stan blivit deras psalm, må vi göra till vår psalm och med frimodighet sjunga på nödens bakgårdar. –
Den nåderike GUD, HAN oss ock här förläne
Att vi med hjärtans fröjd i frid städs HONOM tjäne.
Och HERREN, stor av nåd, oss vare alltid blid,
Oss vare HERREN när nu och i evig tid. Sv. Ps 12
Eder tillgivne Einar Göth
