Ersta den 29/10 1965
Jag stod vid bokhyllan och nappade åt mig en bok så där som man ibland kan göra utan att egentligen tänka på, vad man gör. Varför just jag tog fram den där boken, vet jag inte. Kanske var det en så föga djupsinnig orsak, som att bokryggen lyste gul, där den stod inklämd mellan tjockare och mycket allvarligare böcker. Hur som helst… Det första jag såg, när jag på måfå slagit upp den, var ett fotografi av en gårdsinteriör. Det var bara ett litet hörn av en bakgård från ”var som helst”, som man såg. Men man kunde nästan utan någon fantasi alls ana det gårdsgråa och unket trista, som måste präglat den miljö, där kortet var taget.
Några kvadratmeter asfalterad bakgård – grå och sprucken och ful; en vindlande stentrappa med nedslitna trappsteg och en lika svindlande ledstång i svart gjutjärn; en bit av en murad vägg med gapande, öppna sår, där pusten hade lossnat och fallit i flagor. Ja, det var vad man såg… Och så pojken, förstås… han som satt på ett av de översta trappstegen. Armbågarna mot knäna och huvudet nedkilat mellan händerna, medan ansiktet återspeglar uttråkat missmod. Vid sidan av bilden stod det: ” Jag har ingen att leka med.”
Naturligtvis kan man se på en sådan här bild med en vuxens överlägsna leende och förnumstigt säga: ”De barnen, de barnen…” Men är det riktigt? Är det verkligen ett barn vi ser? Det är kanske en vuxen människa vi igenkänner i barnet, som blev fotograferat. Och nu måste vi ta reda på vad boken heter. ”Bakom fasaden”.
Hurdana är vi egentligen – bakom fasaden? Fasaden är vi ju måna om. Det gäller att spela rollen, så att ingen människa kan gissa, att det inom oss finns ett barn någonstans, som tycker det är dödande trist, som tycker det är ohyggligt att vara ensam med sitt innersta och som ibland längtar bort – eller kanske hem? Inte bara hem till möbler och kända saker, till anhöriga och vänner, utan det hem, där man får utlämna sig restlöst, där man får lägga av ansvaret för allt och alla i sin tillvaro, där man får ta emot förlåtelse för det trassel som ett liv även under de bästa perioderna är.
Men då kanske vi säger till oss själva: Nej, ryck upp dig! Det här glömmer du, när du kommer in i de vanliga gängorna igen. – Ja, kanske om jag undviker att gå in i min egen bakgård. Men då hör det till, vad denna söndag talar om: Andlig försumlighet. – Det finns dock En, som kan vända tristessen i glädjefyllt innehåll, ensamhet i oförgänglig gemenskap och livets trassligheter som binder, i förlåtelsens frihet: Jesus – och JESUS allena.
Eder tillgivne Einar Göth
