Mikael Göth

Ersta den 10/12 1965

Gatan låg som en bergsspricka i mellan stenfasaderna. Snön, som bara för några dagar sedan hade legat knirkande kall, hade nu ersatts av sörjig soppa, som hotade att koka över. Med yttersta försiktighet försökte jag med många andra gångtrafikanter navigera mellan de största och djupaste vattenplasken på trottoaren. Isvalkarna gick som åsar i Tusen sjöars land. När bilarna med frejdigt mod forcerade körbanan, skyggade vi mot husväggarna, som bilrädda hästar. Om det fanns någon enda snöfläck kvar, som ännu inte förvandlats till grådaskigt vattenslask, så var det i alla fall dess vithet genomskjuten av smutskrevaderna från körbanan.

Himlen – grå och disig. Jorden – grå och smutsig. Tankarna – gråa och trista. Husfasaderna, som i solsken kunde ge känslan av, att det åtminstone fanns liv därbakom, annonserade nu i gråsvart, att de var stendöda. Grått i grått. Gruvligt grått.

Högt uppe på en kal brandmur klängde sig en lysande affisch fast och försökte som en magnet dra blickarna till sig. Jo, det lyckades faktiskt. Mina ögon klättrade uppför den trista muren och fastnade på orden högt uppe på plakatet. Några ord i lysande gult mot svart botten hann jag snappa upp: ”Ljus ger liv.” Och i en gul ruta kunde man se konturerna av ett barn på en trehjuling. När jag halkade vidare på trottoaren, drog ögonen med sig affischen som minnesbild – En ganska bra annons för billjus, eller hur? … Lätt att se och lätt att komma ihåg… – Så gick jag vidare i mina tankar, till plötsligt dessa började lägga ut långa band av associationer. ”Ljus ger liv”. Jo, det var onekligen ett ord med ”sug” i en sådan här dag, då man tycker att det mesta av livet är emballerat i gråpapper.

Men tankarna knuffade mig vidare. ”Ljus ger liv.” Och nu står adventsstakens ljusstege i blickfånget.   Tänd den här söndagens tre adventsljus och det gråtrista trängs in i hörnen och försvinner genom dörrspringorna! Men hur länge rår tre ljus  med att brinna? Inte ens till nästa söndag, om vi inte släcker dem efter en stund. Och livet…? Kan vi egentligen säga, att något ljus verkligen ger liv? Kanske livsmöjligheter. Men själva livet…? – HAN, som är Världens Ljus och som våra adventsljus vill bereda väg för i vår tillvaro, säger: ”JAG har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.” Liv och över nog – så rikt är anbudet. Men insatsen som var HANS, var högt: en krubba och ett kors.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 3/12 1965

Ett sådant vinterväder vi har fått! Snö och tö igen. Vitt och vackert och halt och farligt. Ibland är det som om vi hade hamnat i februari och ibland mars. Och så har vi bara hunnit sticka huvudet i december ännu! Om än mycket i väderleken skulle kunna blanda bort månaderna för oss, så är det åtminstone en sak, som inte låter sig påverkas. Det är solen. Vintrigt kontursuddigt blir den för varje dag allt tyngre och den har svårare och svårare att orka höja sig över höghus och tornspiror. Trots att min bostad ligger vid en ganska bred gata, så står i alla fall husen på andra sidan gatan som skärmar och skär av solljuset, så att det inte når ner till oss 1 tr upp under hela vintern.

Det är nu ganska länge sedan den sista solstrålen lyckades nästla sig fram mellan skorstenarna  mitt emot och för en kort stund rita sitt fönstermönster på golvet därhemma. Men häromdagen fick jag höra barnen mitt i lekens yra ropa: ”Nä, men titta – solen!!” Och faktiskt … Hela väggen var solljus och möblerna, som hade sett litet gråa och trista ut, verkade nu vänligt varma. Ja, vad skulle man tro? Givetvis konstaterades det snart nog, att det var en reflex från ett fönster på tvärgatan, som var den egentliga orsaken. Men det var dock en reflex av SOLEN.

Adventsstaken står framför oss med sin trappstegsgavel. Det första ljuset har under gångna veckan hunnit brinna en bra bit. Nu följs det av nummer två. Det är vackert. Det ger stämning. Det drar till sig oroligt irrande blickar. Det mjuka skenet är som en läkande kraft för såriga tankar. När vi blåser ut ljuslågan och tänder det elektriska ljuset, ryggar vi nästan tillbaka. Det är skarpt och effektivt som tillvaron själv. Och ändå måste adventsljusen bli något mer för oss än bara något, som förmedlar en viss stämning. Varje ny ljuslåga, som vi tänder, är en ”reflex”, som skall påminna oss om Honom, som på nytt kommer till oss detta kyrkoår. Denna varma, levande ljuslåga skulle verkligen kunna bli en ”reflex” på samma sätt som fönstret på tvärgatan reflekterade solens strålar, så att de nådde in till oss. Ljuset i och för sig är inte det viktiga i det här fallet, utan den verklighet som ljuslågan predikar. Ljuslågan värmer och lever och visar därigenom hur Han är, som kommer till oss – JESUS KONUNGEN. Det finns ingenting kallt och beräknande hos Honom, utan Han kommer för att GE värme åt frusna själar och liv i sin gemenskap. Nåd, förlåtelse, hopp.

När vi tänder det andra adventsljuset, låt oss då göra det med stor och barnslig glädje och låt oss säga: ”HERRE, DU är välkommen till mig! Giv det DU kan ge och tag helt hand om mig!”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/11 1965

Så självklart vi tar det här med tunnelbanan. Naturligtvis var det märkvärdigt, när den första etappen blev klar för trafik – det underliga att ”se” Stockholm underifrån och att passera strömmen någonstans nere i djupen. Men nu ”tar vi tunnelbanan” lika självklart som ”vi tar hissen”. Vi ägnar inte en tanke åt, att vi far fram flera meter under den nedersta, vindlande källartrappan i husen ovanför oss eller att vi utan betänkande rör oss under den tunga stadstrafiken, som vi uppe i dagsljuset tycker skulle få själva berggrunden att skälva. Åtminstone tänker inte jag på det. Det var andra tankar, som kom för mig för en tid sedan, där jag med många andra stod inklämd i en tunnelbanevagn …

När jag växte upp här i Stockholm, betydde ”tunneln” för mig bara en sak: Brunkebergstunneln, som den då kallades. Den kom väl aldrig att så där helt ingå i ” det dagliga brödet” för mig, så att den förlorade sin attraktion och sin nimbus av äventyr och – ja, varför inte – under. Ty nog var det väl särskilt att istället för att rusa uppför trapporna, som gick på båda sidorna om det gapande tunnelhålet, passera det gnisslande vändkorset, sedan femöringen (eller var det tioöring?) hade erlagts som en slags ”Örsesundstull”. Jag tror inte ens att den mest fantastiska tunnelbanestation kan avsätta sådana spår i mitt medvetande, som Brunkebergstunneln före sin uppsnyggning har gjort. Källarkyla och källarlukt, här och var plaskigt blött på golvet, skrovliga och fuktiga bergväggar och sparsam belysning. En sak minns jag, som alltid fascinerat mig och det var att se tunnelöppningen liksom växa ju närmare man kom utgången. Och plötsligt var man där ute i ljuset. Det var kanske sommar därute men nästan höstkyligt inne i tunneln.

Tiden före advent, d.v.s slutet av kyrkoåret, kan för oss bli som en ”tunnelvandring”, där det mörka allvaret lägrar sig omkring oss, då koralmelodierna tonas ner i moll och Kyrkan klär sig i självrannsakans och botens färg. Och det är inte en lek med belysningseffekter och färger utan det är konkret självkännedom. Men där framme ser vi ljuset – vårt första adventsljus. Och nu på första söndagen i Advent kringstrålas vi av ljuset och glädjen i förvissningen om att vår HERRE åter kommer till oss. ”Hosianna! Davids Son!”

Även i andra avseenden kan perioder i livet bli en ”tunnelvandring”. Men låt oss se framåt och uppåt. Kanske skall vi då också ana, att det inte är vi, som närmar oss Honom, utan det är Han, som kommer till oss i vår nöd. Det adventsljuset ville jag få tända för Er.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 19/11 1965

Det kom en tidning genom brevlådan och ramlade ned på golvet med en liten duns. En sådan där tidning för hushållet. Redan innan jag hade böjt mig ner för att ta upp den, lyste den röda rubriken emot mig: ”TÄVLINGEN DÄR ALLA VINNER!” Det var verkligen ett generöst erbjudande! – ”Handla julmat för 200 kr GRATIS!”  Det var väl inte underligt, när man hade mötts av ett sådant erbjudande på första sidan, att man slog upp sidan nio för att få närmare besked. Det visade sig där, att det verkligen var så, att var och en skulle få en större eller mindre vinst. Förutsättningen var ju förstås, att man verkligen deltog i tävlingen och skaffade tidningen minst en ny prenumerant.

Förutsättningen är att man deltar i tävlingen… Det är något som vi har skäl till att tänka på den här söndagen, som är den sista i vårt kyrkoår. Namnet Domsöndag väcker hos de flesta människor knappast några angenäma känslor. Helst skulle man kanske vilja lägga sig att sova på en lördag e.m. och vakna på måndag morgon. Och det kan man väl göra, om man har en god förmåga att sova. Men det, som den här söndagen talar om, kan vi inte sova oss förbi: den yttersta d.v.s den sista domen.

”Den tiden den sorgen”, säger vi ibland, vilket vi också kan säga om den sista domen. Men vi måste bara hålla i minnet, att det inte går att börja i en tävling, när redan resultatet är klart. När aposteln skriver till den kristna församlingen, talar han också om ”den tävlingskamp som är oss förelagd” och uppmanar därvid till uthållighet. Liksom tävlingen i tidningen, har även evangelium ordet ”gratis” med både när det talar om tävlingen och om vinsten. GRATIA – nåden. När den får prägla den enskildes tävlingskamp, kommer samma GUDS nåd att för den människan prägla den sista och avgörande domen.

Och nåd, det är när en människa, som vet sig vara värd att förkastas från GUDS ansikte, bli mottagen av GUDS öppna fadersfamn d.v.s syndabekännelse och syndaförlåtelse för JESU KRISTI skull. När detta får prägla vår domsöndag nu, så att vi låter GUD döma och förlåta, skall även den sista stora domsöndagen bli präglad av samma nåd.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 12/11 1965

Kylan kom plötsligt och nästan överrumplande, även om varenda människa kunde förstå, att den snart skulle vara här. November är ju dock en sådan månad, som står med ena benet i hösten och den andra i vintern. Varma solskensdagar och några andra dagar med ljummet regn kunde kanske inge oss föreställningen att kylan inte tänkte besöka våra breddgrader det här året. Men plötsligt en natt rullade fullmånen fram, kritvit och skarpskuren i kanten. Och stjärnorna stod som islagna stålspikar i himmelstaket. När morgonen grydde, visad det sig, att de löv, som ännu inte hade  släppt greppet om grenarna, hade krökt ihop sig och skrumpnat i kanterna, då kylan hade sänkt sig ned över marken. När morgonens första vindil, som var vass och kall, drog igenom grenverket, släppte taget. Deras kraft var bruten.

Och morgontidningarna kom med svarta rubriker, som talade om kylans överfall i trafiken. Olyckskurvan i statistiken gjorde en tvär krök och började klättra brant uppför med dödskalla siffror. Det var oväntat. Man var inte beredd på det hala väglaget…

Vi tar det näst sista steget på vårt kyrkoår denna söndag, Söndagen före Domsöndagen. Dess budskap i text och psalm och bön talar till oss om vaksamhet. Vaksamhet inför det som KRISTI KYRKA i alla tider bekänner:”… därifrån igenkommande till att döma levande och döda”. En kristen människa, liksom hela KRISTI KYRKA, lever med detta som ögonmärke. Det betyder inte, att KRISTI återkomst står som en hotande skräck, som präglar en kristens liv. Nej, det är KRISTUS, som kommer, då utstrålar den dagen ett himmelskt ljus, ty KRISTUS har en kristen lärt känna i Ordet och Nattvarden, i syndabekännelsen och syndaförlåtelsen.

Men detta framtidsperspektiv präglar ändå livet – till vaksamhet. Att vaka betyder ju både att vara uppmärksam och att vara redo. Den som vakar vid en sjukbädd är ju uppmärksam på varje förändring, som kan ske med den sjuke, men är också redo att vidtaga åtgärder, om något skulle ske.nde

Så menar också JESUS, att vi skulle handla. Han har satt oss till vaktjänst. Patienten är i detta avseende vi själva. Det vi är satta att vaka över, är vårt eget GUDS-förhållande. Det är alldeles nödvändigt, att vi då och då tar pulsen på vårt andliga liv. Har pulsen upphört, finns ju inte livet. Är pulsen svag eller oregelbunden, måste det vidtagas livsbefrämjande åtgärder. Det kanske t.o.m. är så att orsaken är näringsbrist. Då är det nödvändigt, att vi under bön återvänder till GUDS ord och HERRENS heliga nattvard.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 5/11 1965

Jag har någonstans läst om, att det i San Marco-klostret i Florens skall finnas en väggmålning i varje munkcell. Utformningen och motivet kan växla. Men regeln är att det i de yngre munkarnas celler bara förekommer bara förekommer en gestalt på väggmålningen, nämligen den Korsfäste. Hos de äldre munkarna däremot kan väggmålningen också skildra något ur ett helgons liv. Kanske var det rätt, vad någon antog, att det därigenom gavs en nyttig påminnelse om vad som är väsentligast.

När vi nu firar Alla helgons dag, är det kanske naturligt att vårt sinne fylls av minnesbilder av människor vilkas liv vi vill beteckna som helgonliv. De liksom bar på ett inre ljus, som belyste deras väg och som kunde snudda också vid dem, som kom i deras väg. Deras liv var präglat av en förtröstan och kraft, som inte var av denna värld. Och ändå tror jag inte att det var dessa helgons mening att s.a.s. ”fylla hela bildrutan”. Det största helgon på jorden, om vilken det högsta och mest sannfärdiga omdöme avgivits – nämligen att ingen av kvinna född varit större – säger själv: ”Det är som det bör vara, att HAN växer till och jag förminskas.”

Utan KRISTUS inga helgon. Men där KRISTUS blir HERRE och FRÄLSARE för en människa, där blir människan ett helgon för Gud. Hon blir nämligen av GUD heligförklarad. Ett helgon är inte en människa, som är syndfri, utan en som inför GUD är skuldfri. Hur det egentligen kan gå ihop, förstår bara GUD. Ty HAN har i KRISTUS löst oss från det som skilde oss från Honom. Och den som tar emot KRISTUS som HERRE och FRÄLSARE, får i GUDS förlåtelsen lägga av sina slitna och solkiga kläder och ikläda sig förlåtelsens rena, vita kläder. In i himlen blott helgon d.v.s syndare, som mottagit syndernas förlåtelse. Under deras liv på jorden betackar de sig för någon ”helgontitel”. Ty för dem är bara EN helig, rättfärdig och barmhärtig: JESUS KRISTUS.

O vilka under helgon äro

Leva i salighet, sucka så tungt,

Äro så höga, Se så föga,

Bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.

Vandra i trone, se HONOM icke,

Detta är regeln, det bliver därvid.

Korta minuter känslan åtnjuter

Vad vi i sanning dock äga alltid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta

Glöm icke alldeles bort vad du har

Även den timma, Tätaste dimma

Solen fördöljer, är solen dock kvar. Sv.ps 379:3-5

Eder tillgivne Einar Göth