Ersta den 5/11 1965
Jag har någonstans läst om, att det i San Marco-klostret i Florens skall finnas en väggmålning i varje munkcell. Utformningen och motivet kan växla. Men regeln är att det i de yngre munkarnas celler bara förekommer bara förekommer en gestalt på väggmålningen, nämligen den Korsfäste. Hos de äldre munkarna däremot kan väggmålningen också skildra något ur ett helgons liv. Kanske var det rätt, vad någon antog, att det därigenom gavs en nyttig påminnelse om vad som är väsentligast.
När vi nu firar Alla helgons dag, är det kanske naturligt att vårt sinne fylls av minnesbilder av människor vilkas liv vi vill beteckna som helgonliv. De liksom bar på ett inre ljus, som belyste deras väg och som kunde snudda också vid dem, som kom i deras väg. Deras liv var präglat av en förtröstan och kraft, som inte var av denna värld. Och ändå tror jag inte att det var dessa helgons mening att s.a.s. ”fylla hela bildrutan”. Det största helgon på jorden, om vilken det högsta och mest sannfärdiga omdöme avgivits – nämligen att ingen av kvinna född varit större – säger själv: ”Det är som det bör vara, att HAN växer till och jag förminskas.”
Utan KRISTUS inga helgon. Men där KRISTUS blir HERRE och FRÄLSARE för en människa, där blir människan ett helgon för Gud. Hon blir nämligen av GUD heligförklarad. Ett helgon är inte en människa, som är syndfri, utan en som inför GUD är skuldfri. Hur det egentligen kan gå ihop, förstår bara GUD. Ty HAN har i KRISTUS löst oss från det som skilde oss från Honom. Och den som tar emot KRISTUS som HERRE och FRÄLSARE, får i GUDS förlåtelsen lägga av sina slitna och solkiga kläder och ikläda sig förlåtelsens rena, vita kläder. In i himlen blott helgon d.v.s syndare, som mottagit syndernas förlåtelse. Under deras liv på jorden betackar de sig för någon ”helgontitel”. Ty för dem är bara EN helig, rättfärdig och barmhärtig: JESUS KRISTUS.
O vilka under helgon äro
Leva i salighet, sucka så tungt,
Äro så höga, Se så föga,
Bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.
Vandra i trone, se HONOM icke,
Detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter känslan åtnjuter
Vad vi i sanning dock äga alltid.
Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta
Glöm icke alldeles bort vad du har
Även den timma, Tätaste dimma
Solen fördöljer, är solen dock kvar. Sv.ps 379:3-5
Eder tillgivne Einar Göth
