Ersta den 12/11 1965
Kylan kom plötsligt och nästan överrumplande, även om varenda människa kunde förstå, att den snart skulle vara här. November är ju dock en sådan månad, som står med ena benet i hösten och den andra i vintern. Varma solskensdagar och några andra dagar med ljummet regn kunde kanske inge oss föreställningen att kylan inte tänkte besöka våra breddgrader det här året. Men plötsligt en natt rullade fullmånen fram, kritvit och skarpskuren i kanten. Och stjärnorna stod som islagna stålspikar i himmelstaket. När morgonen grydde, visad det sig, att de löv, som ännu inte hade släppt greppet om grenarna, hade krökt ihop sig och skrumpnat i kanterna, då kylan hade sänkt sig ned över marken. När morgonens första vindil, som var vass och kall, drog igenom grenverket, släppte taget. Deras kraft var bruten.
Och morgontidningarna kom med svarta rubriker, som talade om kylans överfall i trafiken. Olyckskurvan i statistiken gjorde en tvär krök och började klättra brant uppför med dödskalla siffror. Det var oväntat. Man var inte beredd på det hala väglaget…
Vi tar det näst sista steget på vårt kyrkoår denna söndag, Söndagen före Domsöndagen. Dess budskap i text och psalm och bön talar till oss om vaksamhet. Vaksamhet inför det som KRISTI KYRKA i alla tider bekänner:”… därifrån igenkommande till att döma levande och döda”. En kristen människa, liksom hela KRISTI KYRKA, lever med detta som ögonmärke. Det betyder inte, att KRISTI återkomst står som en hotande skräck, som präglar en kristens liv. Nej, det är KRISTUS, som kommer, då utstrålar den dagen ett himmelskt ljus, ty KRISTUS har en kristen lärt känna i Ordet och Nattvarden, i syndabekännelsen och syndaförlåtelsen.
Men detta framtidsperspektiv präglar ändå livet – till vaksamhet. Att vaka betyder ju både att vara uppmärksam och att vara redo. Den som vakar vid en sjukbädd är ju uppmärksam på varje förändring, som kan ske med den sjuke, men är också redo att vidtaga åtgärder, om något skulle ske.nde
Så menar också JESUS, att vi skulle handla. Han har satt oss till vaktjänst. Patienten är i detta avseende vi själva. Det vi är satta att vaka över, är vårt eget GUDS-förhållande. Det är alldeles nödvändigt, att vi då och då tar pulsen på vårt andliga liv. Har pulsen upphört, finns ju inte livet. Är pulsen svag eller oregelbunden, måste det vidtagas livsbefrämjande åtgärder. Det kanske t.o.m. är så att orsaken är näringsbrist. Då är det nödvändigt, att vi under bön återvänder till GUDS ord och HERRENS heliga nattvard.
Eder tillgivne Einar Göth
