Mikael Göth

Ersta den 7/1 1966

Tärningen trillar iväg med ett lätt trummande ljud mot bordskivan. Vi följer den nyckfulla färden med blickarna…. Det blev bara en trea! Tre steg för en löpare! Det var inte mycket. Men så är det också väldiga kliv den får ta. Jag skulle tänka mig, att det är mer än sjumilasteg. Färden går över länder och kontinenter. – Vi sitter i ring och trängs omkring sällskapsspelets karta, som ligger utbredd framför oss på bordet. Ett rött band, som går i slingor och krumbukter, utmärker färdvägen. Vissa platser är särskilt farliga att stanna på. Där finns uppgifter om, att man måste stå över kast, eller återvända till utgångspunkten. Vi har redan lärt oss var de där riskabla ställena finns. Men spelet är nu sådant, att man inte kan göra så mycket för att undvika dem…

Det måste väl sägas, att det här sällskapsspelet inte hör till de mera sinnrika, men det gör ju också, att spelarna kan vara av olika åldrar. Och spelet fortsätter….

Ja, spelet fortsätter för en ny omgång och ett nytt år. Vårt stora sällskapsspel, som är så stort, att vi inte sitter omkring och flyttar pjäser utan själva är pjäserna, som skall följa en färdväg, som vi inte har någon överblick av. I vilka slingor skall vägen gå det här året? Var finns ställena, där et kommer att heta: ”Du måste stå över ett kast”? Eller: ”Du måste börja om från början”? Vi vet det inte, men vi fruktar för dem som för dolda landsvägminor. Plötsligt sätter vi vår fot på dem utan att vara förberedda.

Livets ödeslek är ett ödsligt spel. Tärningen rullar och rullar. Den vänder upp en ”etta” och stirrar på oss med skarp och mångtydig blick. I nästa ögonblick grinar den emot oss med sex sylvassa, vita tänder i ett svart gap. Är det cyklopögat eller rovdjurständerna, som bådar lycka? Vi skulle vilja hejda spelet, men vi kan inte. Vi är bara pjäser, som skall gå ett eller sex steg….

Men vi stöter på namn, som klingar välbekant i våra öron: Betlehem, Nasaret, Kapernaum, ”intill jordens ändar”. Var det ödets tärningskast, som formade den kedjan? Guds Ord svarar: ”När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son i världen…” Vi skönjer Guds frälsningsväg, som blev vår. Till oss och för oss. Fulla av tröst når oss de profetiska orden: ”Deras Förbarmare skall leda dem…” Men om jag under detta nya år någonstans måste stå över ett kast eller börja om från början? Jag kan få göra det utan fruktan, ty MIN FÖRBARMARE LEDER MIG.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 30/12 1965

”Något nytt för ett nytt år?”- Ja, varför inte. En ny kappa eller överrock. Eller kanske en ny kostym eller klänning. De gamla kläderna börjar faktiskt bli slitna. Vi beslutar oss för att hänga in dem i garderoben, för att kanske ta fram dem vid senare tillfälle. Men vi hejdar oss, innan vi stängt garderobsdörren. De borde kanske ändå ses över, innan de hängs undan. Vi tar fram dem igen och synar dem, eftersom det är förargligt att hitta skavankerna, då det inte finns tid att reparera skadan. En knapp behöver sys i. Fläckar tas ur. Fodret skall lagas i en söm. Vi hittar mer, än vi beräknat.

Vi hänger undan ett uttjänt år. Ett nytt ligger i våra händer. Vi håller det redan i den yttersta fliken. Men innan vi stänger till dörren om det gamla året, skall vi väl ändå se över det, så att det inte, när det en gång hängs ut i GUDS klarhets ljus med allt det andra som finns i vår garderob, blir dömt att kastas bort.

Kanske visar det sig vid vår genomgång av det gamla året, att det är en hel del, som behöver lagas, sådant vi haft sönder för oss själva och kanske för andra. På avstånd och utifrån ser det ganska snyggt ut, men när jag tittar närmare är det nedsolkat och fläckat. Och vänder jag ut och in på det, ser jag att det är alldeles söndertrasat. Mitt år behöver bli rent och det behöver bli lagat. Hur skall det gå till? Det blir ju inte helt och rent genom att bara stänga till dörren om det. Nej, låt oss lämna in det till HERREN GUD och ta Psaltarens ord i vår mun, när vi räcker det till HONOM: ”Två mig väl från min missgärning och rena mig från min synd…” Och se – den frälsning, som har skett genom JESUS KRISTUS, är reningen även för mitt ganska skamfilade jag, ty ”JESUS, GUDS SONS, blod renar oss från all synd”.

Men det år som jag nu skall klä på mig som alldeles nya kläder, kommer det att passa mig? Kommer jag att trivas i det? Kommer det att bli som skor, som ger skavsår? Är tyget strävt eller mjukt? Är färgen ljus eller mörk?… Vi kan inte säga det nu utan först, när vi en gång skall hänga in det. Men hur det nya året än ser ut, så är det dock fodrat med GUDS nåd. ”DET ÄR ICKE SLUT MED HANS BARMHÄRTIGHET. DEN ÄR VAR MORGON NY.”

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 23/12 1965

Det hände i en affär en av de bråda dagarna i julveckan. Trängsel. Brådska. Överflöd. – En kund står vid en hylla där herdar och vise män går på demonstationsparad sida vid sida och led efter led. Fåren framför i breda kolonner – betande får, vilande får, små och stora. Allt prydligt och noggrant ordnat i raka led och räknade hopar. En myckenhet av får och fäkreatur som de gamle patriarkernas. Kunden underhandlar med en expedit. Skulle komplettera julkrubban därhemma. Köpslagan gäller en av Österns vise män i fotsid, lysande klädnad. – ”Skall Ni inte då också ha en kamel?” Expediten gör en trevare. – ”Joo…kanske det.” Med varsam hand lotsas ett magnifikt exemplar av öknens skepp fram från den innersta hyllraden. Om man talar kameler som öknens skepp, så kunde detta ha varit självaste flaggskeppet. Graciöst böjd kamelhals. Konungsligt högburet huvud. Sadel och täcke i blått och scharlakansrött med invävda guldvåder. Aningen av ett ögonblick glömmer man nästan, att hela härligheten är en skönt bemålad serieprodukt av någon slags massa. ”Hur mycket kostar den här? – 17:50. ” Kunden tittar på djuret från alla sidor nästan som en kamelkännares noggrannhet på kreatursmarknad. – ”Nä, den får nog vara till nästa år. Men jag tar den här.” Och så inhandlas en vis man och läggs i silkespapper. Men i år kan han inte få ta med sig någon kamel, lastad med Österlandets rikedomar.

Hur har han det nu, vår vise man? Ja, vi vet det ju inte. Han står kanske någonstans i bakgrunden i en julkrubba. Kanske har han två kollegor före sig där. Men han blir placerad litet bakom de andra för att det skall se ut, som om han just kommer fram ur snårskogen. Och då behöver det ju inte synas, att han inte har någon kamel med sig. Svårast blir det väl att kunna dölja det, när han skall lämna sin snårskog? Skall han våga avslöja sig? Skall han våga ta det avgörande stegen? Eller skall han stanna på avstånd och inte får se Undret i Betlehem?

Låt oss gå fram till honom och säga: ”God dag. Ni är visst främling här. Men ni skall inte vara rädd för att det är opassande att Ni inte kan ha något med Er. Konungen av Davids stad, som är född där i stallet, behöver egentligen inte Era gåvor. Men Han vill nog gärna, att Ni kommer sådan Ni är… Sager Ni att ni inte har någon tro och därför inte vågar er fram? Nej, men tron kan ni ju inte ha med Er. Den får Ni ju, när Ni kommer fram till HONOM och i HONOM ser Er FRÄLSARE, kommen till jorden för Er skull. Då blir det en verkligt God Jul för Er. Kanske den blir underbarare för Er, än om Ni hade haft många kameler med stora packningar.”

Eder tillgivne Einar Göth