Ersta påskafton 1966
Högtid – det är tillfällen, då kontrasterna bryter fram. Ljusa leenden och tunga suckar. Skratt och gråt. Gemenskap och ensamhet. Högtid skulle ju vara dagar med höga himmelen som tak, men mer än en känner sig då i stället innestängd under tunga och trånga valv.
Orsakerna till, att en och annan kan känna det svårare under de stora högtiderna, kan ju vara många. Det är ju onekligen inte lätt att bortse från egna tryckande bekymmer, när omgivningen tycks kunna ohämmat hänge sig åt sorglöshet och glädje. Påskrisets bjärta färger sticker i ögonen och annonserna om en Glad Påsk är bara värda en resignerad suck
För andra kan högtiden bli ett knytkalas på minnen. Det är minnen från barndomen, då man kunde uppleva oreserverad glädje. Det är kanske minnen från någon speciell påskhelg, som stannat kvar som en ljus ton inom en. Eller det är kanske så näraliggande som den sista påsken, som framstår i ett förklarat skimmer, därför att man i år saknar något eller någon, som man inte kan få tillbaka. – I hemlighet låter vi vår sorg få fritt utlopp. “Men Maria stod och grät….” Ja, så lyder en liten notis om en kvinnas påskupplevelse för nu nära 2000 år sedan. Påsk i Jerusalem det betydde olidlig trängsel i stans alla trånga och krokiga gränder. Från när och fjärran hade man kommit för att fira högtid. Släkt och vänner från skilda håll fick plötsligt råkas. Så var ju också påsken en glädjehögtid till minnet av, hur Israels Gud hade räddat sitt folk ur Egypten. Men de, som hade följt Mästaren under några år, deltog inte i den allmänna glädjen. De hade låst in sig i rädsla för att det nu skulle bli klappjakt på nasaréns lärjungar. Vilken påsk för lärjungarna! För några dagar sedan hade de fritt och frimodigt dragit in i stan. Nu vågade de inte ens visa sig. Den verkliga chacken fick Maria från Magdala uppleva, när hon tidigt en morgon hade vågat sig ut och smugit i väg till Mästarens grav. Den var tom! Då orkade hon inte längre. Hon grät.
Vi ser henne stå där, lutad mot gravöppningen i klippan. Trötthet, Uppgivenhet. Hopplöshet. Medan dagens första solblänk letar sig fram mellan trädskuggorna, mörknar det för Maria i dov förtvivlan. Men det är nu det händer! Det som förvandlar Marias situation, hennes hela liv, lärjungarnas framtid, hela mänsklighetens existens! — Nu vill jag påminna Dig, kära Maria, om detta, som hände vid graven. Du har kanske andra sorger nu. Men kom ihåg: DIN HERRE ÄR UPPSTÅNDEN! Det är därför jag kan önska Dig en VÄLSIGNAD PÅSK!
Din tillgivne Einar Göth
