Ersta den 21/1 1966
Julen har för den här gången gjort sin sorti. Den väg, den lämnade oss på, är under de närmaste veckorna efter Tjugondag Knut kantad av mer eller mindre fullständigt avbarrrade julgranar. Man hittar dem lite varstans i väntan på att renhållningens sopbilar skall transportera dem vidare till okänd ort. Vi tänker på dem, som på företrädare för julens speciella ridderskap. Under högtiden utgjorde de ett centrum för julfirandet i familjen, på sjuksalen, på arbetsplatsen. De hade stått där i gnistrande galauniform, översållade med julens utmärkelser, en prakt som delade det sorgliga faktum, att en och annan gren började bli misstänkt kal.
Och så en dag rycks all grannlåt av. Den elektriska julgransbelysningen släcks för att inte tändas mer på den här julgranen. Glitter och flaggor rivs ner. Och plötsligt står den där avslöjad inför alla, mörk och gles och torr. Och så görs processen kort. Och nu står den förut så ståtlige riddaren och lutar sig trött mot muren inne på en bakgård. En av hans stallbröder halvligger i rännstenen ute på gatan. Åter en annan står inklämd mellan ett par soptunnor. Julens saga var gnistrande men kort.
Just detta resultat – gnistrande men kort – ger oss anledning att misstänka, att julen sådan den verkligen blev för oss, när den var som vackrast, blev en karikatyr av sig själv. Med två undantag fanns det egentligen inte något bländande vackert den första julen. Det var bara herdarna, som fick se den himmelskt sköna änglasynen och Maria, som bländades av de vise männens guld, rökelse och myrra. Annars var det en ganska torftig jul, kall och ogästvänlig, som följdes av flyktingarnas orostid både under färden till Egypten och under återfärden till hemlandet. Men i och med den första julen inträdde något i Marias och Josefs tillvaro, som inte bara blev en kort episod. Barnet JESUS, förändrade hela deras återstående liv. Det var för Barnets skull de flydde till Egypten. Där hade de Jesus med sig så länge de vistades utrikes. Det var för att inte behöva riskera att förlora Jesus, som de bosatte sig i Nasaret, när de återkom till hemlandet. Jesus var julens rikedom för dem, som de sedan inte ville mista.
Att omramningen av julen senare av oss människor gjort så vacker vi någonsin förmått, det är ganska naturligt. Men kanske har det blivit så, att ramen uppskattas mer av oss än själva konstverket. En aldrig så vackert utsirad och förgylld ram ser gapande tom ut, om den inte omsluter konstverket, som den var avpassad för. Julen är enligt almanackan slut, men Jesus får vi ta med oss t.o.m. om vår framtid skulle bli en avbarrad julgrans.
Eder tillgivne Einar Göth
