Ersta den 28/1 1966
Någon av mina tidigaste minnesbilder, som jag har kvar, har med fotsteg att göra. I och för sig en ganska intetsägande bild. Jag vet egentligen inte varför den har stannat i minnet. Jag var väl i den ålder, då man skall sova en stund mitt på dagen och inte vill det. Alltnog: Jag ser mig ligga i sängen. Den övre fönsterhalvan står en aning på glänt, så att ljuden nere ifrån gatan tränger in i rummet. Med all sannolikhet var det inte någon stark trafik nedanför fönstret. Det kan jag räkna ut, åtminstone efteråt. En och annan bil väser kanske förbi. Men det är inte biljuden, jag kommer ihåg. Det är fotstegen. Somliga steg kan jag uppfatta, när de ännu är långt borta. Hårda klackar mot trottoarens stenläggning …. Det måste vara en tant, konstaterar jag…. Nu upphörde plötsligt det där ljudet. Vart tog hon vägen? …. Ah, nu hör jag dem igen …. Hon hade visst bara stannat vid tidningsaffärens skyltfönster … Somliga steg hör jag plötsligt helt nära och de försvinner lika fort. Egentligen är det bara en persons steg, jag tror mig känna igen och det är den gamle farbrorn som bor längre bort på gatan. Han använder promenadkäpp och det hörs ganska tydligt, när den slår mot stenläggningen. Förmodligen somnade jag väl ganska snart från alla ljuden nere ifrån gatan. Jag gjorde det kanske därför, att jag inte väntade något särskild. Jag behövde ju ingenting. Jag skulle ju sova …..
Annorlunda förhåller det sig kanske för den, som ringt på klockan, som finns vid sjuksängen. Då väger man varje ljud utanför dörren och då mäts varje sträcka i väntan på att den som kan hjälpa skall komma.
Det finns också andra ringledningar, som är inom räckhåll för oss och vars ledningar inte går till en sjuksköterskeexp. utan når Honom, som ser i det fördolda och hör t.o.m. en människas innersta rop. Kanske vi har prövat den ringledningen och ringt formliga nödsignaler. Sedan har vi lyssnat efter Hans steg, men kunde inte höra dem. Vi väntade att hjälpen skulle träda in över vår tröskel. Kanske kom besvikelsen över oss i stället och den hade i sitt släptåg resignation. Hörde Han inte? Ville Han inte? Kunde Han inte? Svaret kanske dröjer tills vi lärt oss fråga mera efter Honom själv än efter det Han har med sig. Kanske vi då skall få höra Honom säga i vårt mörker: ”Det är jag. Var icke förskräckt!” Då förstår vi, att Han hade stigit in över vår tröskel, utan att vi hade känt igen Honom. Men vivet dock, att Han NU är hos oss.
Eder tillgivne Einar Göth
