Ersta den 4/2 1966
När jag för en stund sedan slog upp morgontidningen, mötte jag av förstasidesrubrikernas verkliga nyhet. MJUKLANDNING PÅ MÅNEN! Åter en seger för mänskligt snille och mänsklig äventyrslust. Nu går nog också den planeten mot en storhetstid. Nästa gång ”mångubben” sticker fram näsan mellan molnen, ger nog gamla moder jord honom en meningsfull nick: ”Nu har turen kommit till dej att bil ”up to date”. Du har fått ett utslag av mänsklig vitalitet på din redan ärriga haka. Det kommer nog att sprida sig som eksem, vad det lider. En sådan hälsning kanske inte låter så uppmuntrande och ”gubbens” redan bleka anlete kan väl bli blekare för mindre. Men utan tvivel har jord och måne kommit varandra närmare. Lika barn leka ju bäst. Vad detta kan innebära för månens framtid och för vår, vet vi ju inte med tanke på mänsklig förmåga till ständigt nya landvinningar och mänsklig oförmåga att rätt bruka de givna framgångarna.
I min morgontidning hittade jag också en karta över månens yta med namnen på dess olika delar samt platsen utsatt, där den ryska raketen har landat. Namnen är väl en illustration till planeternas beskaffenhet. Och medan jag studerade den där kartan, framstod den allt tydligare som ett människoliv, återgivet i doftande trycksvärta. Det är ju inte bara månen, som har Stormarnas ocean. Det finns också bakom revbensgallret ho sen människa. Vårt förnuft säger oss kanske, att vi inte skall oroas av stormarna. Det blir ju inte bättre för den skull. Men våra tankars brokonstruktioner är för spröda. Vi försöker bygga fördämningar med en lugn attityd och samlat yttre, medan vi anar att vågorna underminerar vårt byggnadsverk. – Eller vi minns den plats på ”vår” karta, som skulle kunna bära namnet Molnens Hav, då allting var ogenomträngligt, då vi inte såg vår väg, då vi inte ens kunde tränga in i oss själva. – Låter vi blicken vandra vidare på kartan, finner vi Mittens Vik. När seglar jag förbi den viken på min levnadsfärd, då jag kan säga: ”Nu har jag lika långt kvar, som den väg, jag redan tillryggalagt?” Jag vet det inte. Jag vet bara, att jag själv aldrig kan säga det, utan blott de, som blir mina efterlevande, vet det. – Men så skymtar jag två namn, som väcker min längtan: Klarhetens Hav och Stillhetens Hav. Efter vilka sjömärken skall vi segla för att komma dit? Svaret har vi i Simeons ord, när han håller barnet JESUS i sina armar. Vi finner dem i denna söndags evangelium: ”HERRE, nu låter DU Din tjänare fara hädan i frid efter DITT ORD, ty mina ögon hava sett DIN FRÄLSNING.”
Eder tillgivne Einar Göth
