Ersta den 11/2 1966
Vintermorgon med 17 graders kyla. Nyvaknad har dagen klätt sig för promenad för att omsider möta natten någonstans i kvällningens sluttning. Hon har iskallt vinterdis som flor på sin ljusblå hatt idag, men benen har hon klätt i tjocka, vita snöstrumpor. Solen, som just har tagit sitt första kliv över husgaveln, gör nu ihärdiga försök att tränga igenom slöjan med sina strålar för att kunna se dagen i ögonen. Ute på sjön väver vintern sina islakan. Allt flera köldtrådar drar spolen med sig genom varpen och allt tjockare blir väven. Isen pressar mot våra kuster och det knäpper i kajknutarna. En och annan båt kan ännu stånga sig in till kajplats vid Skeppsbron och Stadsgården.
Utåt fjärdarna går isrännorna som upptrampade stigar i vattnet. Ännu är det inte farligt för båtarna att ge sig inåt skärgården, om man håller sig till den leden. Men skulle läget skärpas, då gäller det att snabbt komma ut till öppna vatten, så att man inte blir innestängd. Redan nu kan en och annan båt köra fast i isen och vara tvungen att vänta på isbrytarassistans. Jag läste i tidningen, att ett dussin båtar hade fastnat utåt Sandhamn, medan isbrytaren var på annat håll för att hjälpa fram andra nödställda båtar. Nog tycker vi väl, att båtarna, som lägger till här, ser starka och stabila ut. Men isen, som en sådan här ljus morgon ser ofarlig ut, går illa åt båtskroven. Ja, läget kan ju bli rent katastrofalt för en båt, som hamnat i skruvis.
Isarna går illa åt plåtarna. Känns situationen igen? Nej, jag tänker inte på vintriga båtturer utåt skärgården. Jag tänker på, när vi människor ”kör fast”. Och nu är jag medveten om, att jag med det här brevet bara kan tala med Er, som vet vad nöd är. Kanske har det under en längre tid varit så, att Er väg gått i ”isrännan”. Det har inte varit helt omöjligt att ta sig fram. Men ständigt har nöden gjort sig påmint som lösa isflak i isrännan. Ständigt och jämt har Ni törnat emot. Och isen går, som sagt, illa åt plåtarna. Det har varit tröttheten, som slagit emot. Det har varit sjukdomen, som tärt. Det har varit förhållandena på arbetsplats, i hem och äktenskap, som givit törnar. Det har varit umgänget med vissa människor, som blivit plågsamt. Det har varit tristessen, som frätt på själva livslusten. Och en dag körde Ni fast. Det var omöjligt att komma framåt. Vad som var värre, var att det inte heller gick att backa. Nöden är som skruvisen. Den pressar ner den nödställde. Men låt mig dock få säga: Kasta inte allt hopp överbord! Sänd ut ditt SOS till Honom, som hör och som kan bryta isen, som tränger Dig inpå livet! HAN allena kan föra Dig ut på öppet vatten, där Du kanske trots nöden kan bli en fri människa. Då har Du kommit ut på Nådens och Syndaförlåtelsens vatten.
O djup av nåd, min GUD, hos DIG,
Att porten öppen står för mig,
Står öppen ock för mig!
Eder tillgivne Einar Göth
