Ersta den 25/2 1966
Meterhögt låg drivorna över landskapet, när jag under den gångna veckan besökte en liten församling på småländska höglandet. Jag hade visserligen varit där vid andra tillfällen, men aldrig hade jag sett bygden så nedbäddad i snövita bolster som nu. Rödkindade stack stugorna fram ovanför det tjocka, vita täcket och skorstensrökarna stod som pelare mot skyn. Stängsel och diken låg gömda under snön och här och var korsades vägen av ett skidspår, som längre bort nästlade in sig i skogsbrynet. Jag vet att det åtminstone tidigare funnits ett stort nyponsnår i hagen, som gränsade till den åldersgråa 1100-talskyrkan. Nu var allt inbäddat i snö. Jag tror förresten att skidspåret gick tvärs över rosensnåret.
Törnet, översnöat och gömt. Men även om man kunde åka skidor över platsen för törnet, så fanns det dock kvar därunder.
Fastlagstid är en Via Dolorosa, kantad av törnrossnår. När JESUS gav sina lärjungar beskedet: “Se vi gå upp till Jerusalem”, då var Han ännu en “fri” man. Hans huvud var ännu icke sårat av stingande törne, men törnet stod som murar på båda sidorna om vägen som utmed en knagglig och krokig utmarksväg i Småland.
Men många spår korsar fastlagsvägen. Varför skulle vi följa denna så föga inbjudande väg? Varför skulle vi riskera att bli rispade i skinnet och samvetet av törnetaggar? Varför skulle vi frivilligt utblotta oss på all egen prestige och självtrygghet? Är det inte bättre att spänna på skidorna och med några kraftiga stavtag passera vägen och följa spåret, som t.o.m. går över törnet, som så många andra har gjort före oss? Kanske går det att glömma även under fastlagsveckorna, att där underst går Via Dolorosa, en mödosam vandring för en ensam man mellan trängande törnen, till ensam kamp mot ondskans övervåld. ”Ty just därför uppenbarades GUDS SON, att HAN skulle göra om intet djävulens gärningar”, står det i en av söndagens texter.
Det blev plötsligt ombyte i väderleken. Det töade kraftigt. De vita, härliga drivorna sjönk ihop och blev gråa. Skidspåret fanns väl kvar men var ofarbart. Det blev skevt och halkade ned i rosensnåret, som nu trängde upp. – När våra yttre förhållanden förändras och vägen, som vi hade tänkt använda blir ofarbar, då har vi kanske kommit närmare KRISTI lidandesväg, som vi förut inte hade tänkt på. Då kanske vi skönjer Hans gestalt och hör Han röst i Nattvardens ord: För dig utgiven. För dig utgjutet.
Eder tillgivne Einar Göth
