Ersta den 4/3 1966
I går hörde vi på Barnens brevlåda i radio. Ja, det gör vi nästan varje torsdag därhemma – d.v.s. barnen gör det. Men i går var jag också med på ett hörn med ett öra. Barnens brevlåda har ju blivit en tradition för många årgångar barn – hur många, det vet jag inte. När jag nu satt och lyssnade på programmet kände jag igen nästan allt. De vanliga ingredienserna var med: brevuppläsningen och framträdandet av större och mindre förmågor. Ingenting nytt och ändå lika färskt.
Men det var en programpunkt, som jag särskilt fäste mig vid. Det var en inlämnad uppsats, som “farbror Sven” läste upp, med rubriken “En helt vanlig dag”. Det pågår visst en tävling om vem som kan skriva den bästa uppsatsen i det ämnet. Den här unge författaren skrev alltså om, hur han steg upp på morgonen, om måltider och skolgång under dagen och läxläsning när han kom hem från skolan, och hur det till sist var “natt-dags” frampå kvällskröken. Det var kanske inte någon stor författare, men det var trevligt skrivet i alla fall. |
Så slog det mig plötsligt: Men hur skulle min uppsats sett ut, om jag hade skrivit om samma ämne? Ja, jag tror förstås inte, att den hade blivit någon särskilt medryckande läsning. Och vad skulle jag för övrigt ha tagit med? Vad är det, som är karaktäristiskt för en “helt vanlig dag”?
Kanske att någon av Er, som läser mitt brev skulle ha skrivit om daglig plåga och nattlig oro. Eller om obehaglig ovisshet, som gör att Ni vänder på varje ord, som doktorn sa på ronden, och söker tolka varje nyans i “systers” uppsyn och gest. Eller kanske skulle Ni ha talat om, hur Ni dagligen försöker mäta de återvändande krafterna. Eller att Ni är obehagligt berörd av de planerade operationen. Eller trött och missräknad vid ständiga bakslag osv.
Den här söndagen möter vi i en av texterna en man, som för Jesus kunde berätta om sin helt vanliga dag – en dag fylld av oro och öm omsorg om sonen. Han kunde tala om en tröttande vaksamhet både dag och natt, om resultatlösa läkarbesök, som kanske hade förekommit så ofta att det präglade den vanliga dagen. Nu hade han ytterligare ett sådant där misslyckande bakom sig, då Jesus egna lärjungar hade gått bet på uppgiften att hjälpa. Det var väl nästan hans sista chans att få någon rätsida på sin och sonens framtid. – Nej, det var inte den sista. Han hade Jesus kvar. – Inte betyder det väl, att alla våra önskningar blir uppfyllda, bara vi räknar med Herren. Men det betyder, att vi då är tillsammans med Honom, som är barmhärtig och kan hjälpa, Han som varit nere i det djupaste mörkret, långfredagens, för att vår lidandesväg skulle belysas av påskdagens ljus, försoningens och det saliga hoppets.
Eder tillgivne Einar Göth
